Storforsens kraft är så övermäktig att tårarna kommer. Fri. Jag kan andas.
Samtidigt påminns jag om människans obetydlighet. Känner mig liten. Och ofri.
Samma känsla som livet i Jerusalem. Sällan har jag känt mig så fri.
Ravefester och dragshows i konstnärshus. Fuldans i skenet av rosa discoljus och guldklädda väggar. Musiken strömmade, precis som forsen.
Billig öl på punkbarer, dagsturer till Döda havet och picknick på Tel Aviv Beach. Livet var kul.
Friheten låg också i morgonpromenaden som enade alla världens folk. Arabiskt kaffe i den palestinska delen av Jerusalem.
Bakom Damaskusporten satte spektaklet igång: Gråtande människor bärandes ett stort träkors på pilgrimsvandring. Grönsakshandlare med färgglada sjalar. Hoppande män med svarta hattar vid Klagomuren.
Listan av intryck känns oändlig.
I källarlokaler diskuterade studenter fred. I FN möten uppe på kullen diskuterades ett förenat Palestina. Kanske genom motorväg? Det fanns hopp.
70 meter från frihetens festmekka ligger Gaza. Instängt, svältande, bombat. Ofriheten blev alltmer påtaglig.
Klasskompisen fängslades. Skulle hon bli fri? Kompisens bror misshandlades på Västbanken av Israeliska bosättare, hur mådde han? Skulle hans familj bli hemlösa nu?
Forskningen jag gjorde för min uppsats visade en klar bild: Majoriteten av de EU-politiker jag intervjuade erkände att ekonomiska relationer prioriteras framför mänskliga rättigheter.
Associeringsavtalet mellan EU och Israel – med sitt andra artikelkrav om ”respekt för demokrati och mänskliga rättigheter” – har blivit ett papper utan värde.
Är det demokratiskt att bosätta sig på ockuperad mark?
Är det förenligt med mänskliga rättigheter att mörda över 40 000 palestinier, av vilka 70 procent är kvinnor och barn? Att använda hunger som vapen? Eller att attackera ett hjälpskepp på öppet hav?
Nej. Det är etnisk rensning. Det borde ha förutsetts redan när den israeliska regeringen inledde sina juridiska reformer, när högra ministrar som Ben Gvir och Smotrich fick fritt spelrum.
Anders Carlberg – före detta ordförande i Judiska församlingen i Göteborg – beskriver regeringen som driven av hat och messianska illusioner. Carlberg talar klarspråk: detta är en regering utan förankring i verkligheten.
För trots att realiteten visar att majoriteten av israelerna vill avsluta kriget, så väljer ledarskapet fortsatt eskalering. Det är inte demokrati.
Det här är inte bara ett krig vi bevittnar. Det är en kollaps av moralisk kompass. Och samtidigt: ett test för oss. För vår lojalitet. Med folkrätten, eller med makten.
Jag tänker på friheten igen. På dragartister i Jerusalem, queera samer i Jokkmokk, små flickor som leker i Rafahs ruiner. Frihet ges inte. Den kräver kamp. Och mod.
Friheten är som Storforsen: vild, oresonlig, orubblig. Den skrämmer dem som byggt murar av rädsla. Men det är vår skyldighet att låta den riva.
Ingen är fri förrän alla är fria. Och just nu kräver friheten handling:
- Återinför fullt stöd till UNRWA.
- Villkora EU-hjälp till Israels skogsbränder med lika humanitärt stöd till Gaza.
- Redovisa antalet döda palestinier – varje dag.
- Häv associeringsavtalet tills folkrätten efterlevs.
- Skydda rätten att demonstrera – även för Palestina.
För om vi fortsätter att blunda nu riskerar vi, som Carlberg säger, att stå som vittnen till den djupaste inre konflikt Israel någonsin känt. Och till den yttersta moraliska kollapsen i vår tid.
Eller förresten, det gör vi faktiskt redan.