De senaste veckorna har socialminister Jakob Forssmed (KD) målat upp sociala medier som hotet mot vår trygghet, säkerhet och framtida överlevnad.
På det sätt han spänner blicken i oss så inser man att det inte är skämt. Han tar strid för att rädda oss från apparna.
För några veckor sedan trodde han sig ha funnit orsaken till det låga barnafödandet.
– Det finns också indikationer om att relationer som uppstår genom dejtingappar på ett generellt plan är mer kortvariga och därför i lägre grad leder till familjebildning, säger han på en pressträff.
Han nämner också att det kan finnas andra skäl, som ekonomi, bostadssituation och psykisk ohälsa, men det enda han på pressträffen pekar ut tydligt är dejtingappar.
För att lösa problemet tillsätter han en statlig utredning. Vi får nu bara hoppas att han inte kommer fram till att förbjuda nätdejting och att tvinga folk hänga i baren på Bishop Arms istället.
I veckan föreslog han också att införa åldersgräns på sociala medier. Min ryggmärgsreflex säger att det är ett första steg på ett sluttande plan.
Barn och unga har alltid gjort saker vi vuxna inte förstår, lösningen är sällan förbud. Det var det inte när videon och parabolantennerna gjorde intåg i folkhemmet och det är det inte nu.
Däremot att prata med våra barn, att intressera oss för vad de gör. Ta del av och ta plats i deras liv.
”Hur har det varit på Snapchat idag?” borde vara en lika självklar fråga som ”Hur har det varit i skolan idag?” De möter sina kompisar på båda ställen. Och som alltid behöver man ibland få ventilera det där med relationer med en förälder.
Ja, jag vet att man kan mobba, grooma och på andra sätt förnedra och skada med sociala medier.
Brott ska beivras, lagföras och dömas – så klart. Och mobbing, oavsett om det är online eller att få spö bakom gympasalen, är helt oacceptabelt. Vuxenvärlden har ett ansvar att ge barn trygga miljöer och verktyg att bli goda kamrater.
Att däremot förbjuda barn och unga från att vara sociala med varandra är fel väg att gå.
Om vi vill ha tryggare, gladare och fler barn så behövs något helt annat än appförbud.
Under många år var Sverige väldens bästa land att födas och växa upp i. Då och då knep Norge eller Danmark första platsen, men oftast toppade vi.
Vi var först i världen med att förbjuda barnaga, införa föräldrapenning, erbjuda skollunch, skriva under barnkonventionen och redan för 1948 infördes ett generellt barnbidrag.
Både i vad gäller synen på barn och de ekonomiska förutsättningarna för barnfamiljer var Sverige länge unikt – unikt bäst. För den som tror på barns rättigheter finns det goda skäl att vara stolt över Sverige.
Men sedan hände något. Mellan åren 2010 och 2015 föll Sverige till 16:e plats i Unicefs mätning av ekonomisk jämlikhet mellan barn.
I Unicefs sammanvägda mätning av uppväxtvillkor rankades Sverige 2020 bara som tionde bästa land att växa upp i.
Förändringen är inte en slump. Även Sverige sveptes med i den individualistiskt nyliberala våg som präglade västvärlden.
Genom avregleringar, utförsäljningar och avknoppningar sänktes skyddsvallen mot ojämlikhet samtidigt som den ekonomiska omfördelningen minskade.
De senaste åren har utvecklingen förstärkts av en medveten högerpolitik mitt under brinnande lågkonjunktur och kostnadskris som slår mot både hushållen och välfärden.
Idag är Sverige som vilket annat land som helst, ett land som sviker våra barn och barnfamiljer.
Effekten är tydlig. Våra barn mår allt sämre och vi vuxna sätter färre barn till världen. Det är ingen raketforskning att se sambandet.
Om man på riktigt skulle vilja göra något för att barn ska må bättre och för att vi ska få fler barn så måste man vända den större utvecklingen.
Vi behöver ökad jämlikhet, en humanare barnsyn, fler vuxna i skolan och mer framtidstro.
Men snälla ministern, låt folk få dejta som de vill och ligga utan syfte att reproducera sig. Och låt barn få bygga sociala relationer även på nätet.