Diktatorn Muammar Gaddafi faller i Libyen. Men vad kommer i stället?
Det är en sak att vinna kriget, en annan att vinna freden.
USA klev in i Afghanistan 2001 för att sätta stopp för talibanstyret och upprätta demokrati och stabilitet.
Talibanerna störtades snabbt från makten i Kabul. Men 10 år senare präglas Afghanistan av våld och oro.
Områden som tidigare var lugna har blivit oroshärdar.
"När svenskarna kom till Mazar-e-Sharif fanns inte en taliban i sikte. Nu kryllar det av dem", skrev Aftonbladets utrikeskorrespondent Wolfgang Hansson 18 oktober 2010.
Utvecklingen i Irak är parallell. Saddam Hussein försvann från makten 9 april 2003.
Men den oberoende organisationen Iraq Body Count räknar alltjämt civila dödsoffer.
Mer än 100 000 civilister beräknas ha dött i oroligheterna efter Saddam Husseins fall 2003.
Det handlar om vanliga människor som bara råkat befinna sig på fel marknadsplats eller gata i samband med något av de många terror- och bombdåden efter krigets "slut".
Även för Libyen väntar en svår vandring. Grannar har stått emot varandra i ett blodigt inbördeskrig. Många har mist nära och kära.
Det är inte konstigt om det finns hat, ilska och frustration. Krig bäddar sällan för ökad tolerans, medmänsklighet och respekt för människoliv.
Rebellernas övergångsråd, National transitional council, NTC, försöker visserligen lugna befolkningen.
De uppmanar människor att inte använda våld mot de regimföreträdare som nu är tillfångatagna. NTC framhåller också sin åttamånadersplan för demokratiseringen av Libyen.
Men det är ännu svårt att bedöma hur processen kommer att lyckas.
Av Irak och Afghanistan har vi lärt att det inte räcker med massiv militär närvaro för att skapa demokrati.
Nyckeln kommer att vara den civila återuppbyggnaden.
Människor måste känna att vardagslivet blir bättre och tryggare än det var med Gaddafi.