Årets första partiledardebatt i riksdagen följde den gamla politiska manualen. Den blev en förpostfäktning inför det stora valslaget 2018. Partiledarna testade en del nya argument mot sina motståndare och vred upp tonläget.
Det är begripligt att partierna vill tydliggöra både egna ståndpunkter och ideologiska skiljelinjer när ett val närmar sig. Det handlar om att motivera det egna partiets existens och berättigande inför väljarna.
Men det vore synd om det sätter sin prägel på hela 2017. Politik är inte bara strid. Politik kan även vara samarbete.
Regerings- och allianspartierna har redan visat att det går att uträtta en hel del när de sträcker ut handen över blockgränsen.
Nu finns det överenskommelser om tunga samhällsområden som försvaret, energiförsörjningen och migrationspolitiken.
Totalt har regeringen och hela eller delar av alliansen gjort upp om 15 olika frågor under mandatperioden.
Det råder heller ingen brist på andra områden som skulle tjäna på liknande överenskommelser. Dit hör skattesystemet, bostadspolitiken och skolan.
Till exempel skulle det vara bra med en borgfred om skolpolitiken. Lärare och elever behöver inte fler ideologiska experiment, utan arbetsro.
Därför borde både regerings- och allianspartier ta tillvara den gyllene möjlighet som erbjuds nu i april.
Då presenterar statliga skolkommissionen sina slutsatser. Den har arbetat brett, utan partipolitiska skygglappar och med stöd från forskning och profession.
Det borde vara en grund för att både regering och opposition kan närma sig kommissionens förslag, lägga den partipolitiska prestigen åt sidan och göra upp.
Det finns de som menar att fler uppgörelser gör det svårare att skilja partierna från varandra och minskar det politiska intresset. Trams!
Det kommer ändå att finnas massor av tid för partierna att bråka och markera sin särart under valåret 2018.
Jag föreställer mig dessutom att väljarna hellre ser att partierna hanterar de samhällsproblem som ligger på bordet än ägnar sig åt vass partipolitisk polemik och funderar på nästa valresultat.
I dagsläget är det även svårt att se hur partierna ska kunna ta sig an dessa samhällsutmaningar på annat sätt än genom att samarbeta.
Det parlamentariska läget är givet – och opinionsmätningarna tyder inte på några avgörande förändringar. Varken alliansen eller de rödgröna partierna har majoritet i riksdagen.
Stefan Löfven (S) är den partiledare som allra mest förstått denna enkla parlamentariska matematik. Mer än någon annan har han talat om att bryta upp den gamla uttorkade blockpolitiken.
Ofta möts han av hån och nedlåtande tillmälen från sina politiska motståndare. Men det är svårt att se en annan hållbar lösning inför framtiden.
Det är bättre att de politiska partierna ägnar sig åt kompromiss- och samarbetsinriktad resultatpolitik än simpel plakat- och blockpolitik.
Rallarsvingar och tuffare retorik i riksdagsdebatterna kan måhända ge en partiledare eller ett parti ett litet plus i nästa opinionsmätning.
Men det är inget som fixar arbetslöshet, utanförskap, brottslighet och andra verkliga eller påstådda samhällsproblem.