Det finns sådant som märkligt nog alltid är lättare att upptäcka hos någon annan än hos sig själv. Det kan gälla fina saker, som att någon har ett vackert skratt eller alltid gör samma min när den försöker komma ihåg någonting den glömt.
Tyvärr gäller samma sak för betydligt tråkigare företeelser också. En oknäppt gylf eller en dålig andedräkt lägger omgivningen nästan alltid märke till innan man gör det själv – och på något märkligt sätt verkar samma sak också gälla för politisk korruption.
Jag vet inte hur det förhåller sig i andra länder, men på något sätt tycks det ha blivit en del av den svenska självbilden att korruption är någonting som förekommer på andra platser än här.
För oss är korruption svettiga sedeln som man måste trycka i läkarens hand för att få gå före i vårdkön eller det bygglov som man bara kan få om man råkar vara svåger till någon på borgmästarens kontor. Men på något sätt gör den bilden också att man föreställer sig att korruption är någonting som bara pågår på andra platser än den här
Så är förstås inte fallet – Sverige må vara ett land som präglas av god skattemoral och av hög tillit mellan för myndigheterna, men om vi bara tänker efter ett ögonblick inser vi att det finns gott om exempel på korruption här också.
Den kommer i både smått och stort. Där finns det personliga och småaktiga skrapandet som syns i de senaste årens avslöjanden om riksdagsmän av snart sagt alla politiska färger som har tagit ut bostadsbidrag för lägenheter och hus som de faktiskt inte har bott i.
Det finns också i större format, där topparna för det privata pensionsbolaget Allra tar priset och gick över gränsen till grov ekonomisk brottslighet.
Det finns också en oändlig serie gråzonsfall, som kanske inte är direkt olagliga och som kanske inte heller borde vara det, men som i varje fall ger känslan av att något inte riktigt är som man önskar att det skulle vara.
Det kan handla om Liberalernas nya partiledare Johan Pehrsson, som i flera år drivit på för att samhället ska avlöna fler ordningsvakter – samtidigt som han är delägare i ett bolag som bland annat förmedlar just ordningsvakter.
Det kan även handla om de veritabla svängdörrar som har existerat mellan framförallt de borgerliga partiernas landstings- och riksdagsbänkar och de privata välfärdsföretagen, vars vinster är helt och hållet avhängiga politiska beslut-
Allt detta blundar man för, om man väljer att föreställa sig att korruptionen inte är något stort samhällsproblem i Sverige. Och det kanske den inte är i nuläget, men en effektiv korruptionslagstiftning handlar nu en gång inte enbart om att hitta och straffa de få riktigt ruttna ägg som redan finns i korgen.
Det handlar om att skapa ett tydligt regelverk som framförallt får en normerande effekt, och bekämpar korruptionen samtidigt som den kastar ljus över alla de gråzonsfall som kanske hör hemma på den ena eller andra sidan gränsen.
Därför är det glädjande att civilminister Ida Karkiainen (S) tagit initiativ till en utredning som ska stärka den offentliga verksamhetens integritet genom att titta på övergångsrestriktioner mellan offentlig sektor och det privata näringslivet
Sedan 2018 finns en liknande karens för före detta ministrar och statssekreterare – nu ska man ta ett bredare grepp, och se vilka konsekvenser ett liknande regelverk för andra grupper skulle få.
Det är ett bra steg för att öka medborgarnas förtroende för politiken och för att bekämpa korruptionen. Sådan finns nämligen i Sverige också – men den måste inte göra det.