Redan innan terrordådet i Paris hade regeringen och inrikesminister Anders Ygeman (S) tagit fram en ny nationell strategi mot terrorism.
”Det finns en förhöjd hotbild mot Sverige och vi måste göra allt som står i vår makt för att möta den”, konstaterar han i Aftonbladet 15 november.
I budgeten för 2016 finns ett tillskott på 225 miljoner kronor till Säpo för att hantera det stora antal personer som återvänt till Sverige från terrorstrider.
Inom kort kommer även det aviserade lagförslaget om att kriminalisera organisering, rekrytering och finansiering av terroristresor.
Regeringen förbereder även striktare regler för hur många pass en person kan ta ut och skärpta straff för dem som olovligt hanterar sprängmedel eller handgranater.
Till dessa polisiära och mer repressiva åtgärder ska läggas det viktiga förebyggande arbetet. Det finns goda exempel på bra lokalt samarbete mellan polis, socialtjänst, skolor och fritidsgårdar för att fånga upp dem som är på väg att hamna snett.
Ett annat exempel är den stödtelefon som öppnades den 16 november för att ge oroliga anhöriga någonstans att vända sig för att få råd och vägledning när de ser tecken på radikalisering bland barn och ungdomar.
Kort sagt: Det finns inte en lösning på problemet. Det krävs en stor arsenal av åtgärder – och en kombination av mjuka och hårda insatser.
Mitt i allt detta gäller det dessutom att behålla sans och vett.
Hela religioner eller befolkningsgrupper kan aldrig ställas till svars för vad enskilda vettvillingar gör.
Som det uttrycks i en klok ledare i Dagens Nyheter (oblib) 16 november:
”Lika lite som kristendomen kan hållas ansvarig för kristna fundamentalister som skjuter abortläkare, eller buddismen för Burmas förföljelse av landets muslimer, kan världsreligionen islam ställas till ansvar för vad mördande jihadister gör.”