Som väntat förlorade Ulf Kristersson (M) onsdagens statsministeromröstning i riksdagen.
C och L stod emot trycket från alla skräniga högerdebattörer som krävt att de skulle släppa fram en M- och KD-regering.
Med röstsiffrorna 195-154 beslutade riksdagen att inte tolerera Kristersson som regeringsbildare.
Nu får vi emellertid hoppas att riksdagspartierna tänker utanför de gamla boxarna och bryter mönstren. Regeringsfrågan behöver få en lösning.
Vid det här laget – 67 dagar efter valet – borde det stå klart för alla att det inte funkar med traditionell blockpolitik. Inget parti kan få sin önskeregering.
Det finns dock en rad tänkbara regeringskombinationer som har förankring i en anständig politisk mittfåra och som borde vara realistiska.
Några exempel:
S+MP+M+C+L+KD. Minns att den rödgröna regeringen och hela eller delar av alliansen gjort 26 uppgörelser under den gångna mandatperioden. Det är ingen dålig grund för en bred samarbetsregering.
S+M. Bägge partierna har talat om att det behövs breda blocköverskridanden överenskommelser om försvar, migration, skatter och bostadspolitik. Varför då inte göra slag i saken och göra det inom ramen för en storkoalition?
S+MP+L+C. En sådan regering skulle representera 167 riksdagsmandat och falla endast om V, M, KD och SD gör gemensam sak mot den. Visst, den skulle ha problem att enas om arbetsrätten. Men om partierna kommer överens om formeln att sådana frågor sköts bäst av arbetsmarknadens parter behöver det inte bli ett bekymmer.
S+L+C som budgetsamarbetar med MP (eller varianter på samma tema där ett av de fyra partierna står utanför regeringen men utgör samarbetsparti i riksdagen). En sådan koalition skulle få igenom sin budget (om inte Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson röstar på samma skuggbudget, vilket är osannolikt). Vidare skulle den ha förutsättningar att söka breda samarbeten i riksdagen för bostads- och skattepolitiska reformer.
Alla dessa alternativ innebär naturligtvis risker för de inblandade partierna. Ingen variant är oproblematisk.
Tag bara S- och M-modellen. Både socialdemokrater och moderater är livrädda för att sätta sig i en sådan koalition, eftersom det bäddar för attacker från alla håll och kanter.
Både Jonas Sjöstedt (V) och Jimmie Åkesson (SD) skulle försöka skära partipolitiska pipor i vassen, samtidigt som MP, C och L skulle passa på att dela ut ett och annat tjuvnyp.
Alternativet är dock värre. Det är att driva fram ett kostsamt extraval (400 miljoner kronor!) som inte kommer att gynna någon annan än Jimmie Åkesson och möjligen Jonas Sjöstedt.
Ett extraval skulle uppfattas som ett praktfiasko för alla etablerade partier som inte klarat av att lösa regeringsfrågan – sannolikt allra mest för S och M – medan antietablissemangspartierna skulle ha glada dagar.
Kort sagt: Det är hög tid att hitta en form av blocköverskridande regeringssamarbete. Det finns goda alternativ som tål att prövas.