I dag inleds Luleå Pride. På bara fyra år har festivalen etablerat sig som en självklar del av sommaren i Norrbotten.
Även arbetarrörelsen finns på plats. IF Metall, LO och ABF hör till dem som backar upp festivalen.
IF Metalls företrädare talar engagerat om alla människors lika värde och om att facket har en viktig roll för att motverka alla former av diskriminering.
Alla ska kunna må bra på sina arbetsplatser och kunna visa vem man är, utan att behöva drabbas av fördomar och nedlåtande kommentarer.
Det är inga konstiga fackliga markeringar 2015.
Men det är inte länge sedan andra attityder dominerade i samhället, inklusive arbetarrörelsen.
Jonas Gardells fantastiska ”Torka inte tårar utan handskar” påminner oss om en tid när homosexuella smög omkring på bakgatorna.
På 1980-talet var homosexualitet inte förknippad med Pride, Melodifestivalen, glitter och glamour.
Då var den liktydig med bögringen, Klara Porra, mörka parker, skumma kvarter och aids.
Frågan om homosexuellas rättigheter diskuterades inte särskilt mycket i partierna eller de politiska ungdomsförbunden.
Jag minns till exempel hur det viskades om Kent Carlsson som var påtänkt SSU-ordförande efter Anna Lindh 1990 men tvingades dra tillbaka sin kandidatur sedan han blivit svårt sjuk.
”Han är ju homosexuell”, påpekade vissa mellan skål och vägg.
Underförstått: Hur skulle det gå? Hur skulle en homosexuell SSU-ordförande uppfattas av den breda allmänheten?
Själv gick Kent inte heller ut med att han var homosexuell förrän 1991. Då blev han den första riksdagsledamoten i Sverige som öppet deklarerade att han var homosexuell!
Det känns som stenåldern och ett annat land. Men det är Sverige för bara 24 år sedan.
Det betyder verkligen inte att allt är perfekt i dag. Fortfarande finns massor av diskriminering, fördomar, unkna åsikter och hat i Sverige.
Enligt uppgifter från Nationella trygghetsundersökningen (NTU) utsattes uppskattningsvis 16 000 personer för 25 000 homofobiska hatbrott under 2013.
Vi har en lång bit kvar innan vi har en inkluderande värld där alla har en självklar rätt att vara den man är och leva som man vill med lika förutsättningar.
Men vissa saker har – trots allt – förändrats till det bättre. Både lagar och attityder är annorlunda.
Det är ett framsteg bara att Pride numera framstår som något fullkomligt obestridligt i Norrbotten.