Det krävs en ny aktiv arbetsmarknadspolitik
Foto: Fotograf saknas!
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Hittills har Tankesmedjan levererat sju rapporter på det här området: "Ojämlikhetens pris", "Skapar a-kassan arbetslöshet?", "Innanför utanförskapet", "Strukturomvandlingen och trygghetssystemen", "Arbetsmarknadspolitik i förfall" och "Jobben först, men hur?"
I den sjunde rapporten "Det måste finnas arbeten!" är författarna Bo Jangenäs och Levi Svenningsson, båda med ett förflutet som höga tjänstemän i AMS, skoningslösa i sin välgrundade beskrivning av hur hela den förda arbetsmarknadspolitiken gått över styr.
Allt för länge, och under nuvarande regering accentuerat, har den arbetsmarknadspolitiska doktrinen varit att förlita sig på den utbudsfixerade aktiveringspolitiken. Det betyder fritt översatt att jaga arbetslösa, som ska förmås att skaffa jobb, också i lägen där inga jobb finns att skaffa.
Jangenäs/Svenningssons analys är en svidande vidräkning med vad som hänt sedan paradigmskiftet från aktiv arbetsmarknadspolitik till det ensidiga utbudstänkandet.
Den borgerliga fyrpartialliansen hade denna utbudsfixerade politik som vallöfte 2006. Mest uppmärksammat var förstås deras tal om att fuskare och arbetsskygga skulle förmås att ta jobb genom att försämra i a-kassan och sjukförsäkringen. De påstod sig ha stöd i forskningen för att en sådan politik skulle ge resultat.
Problemet, känt redan då, var att det inte alls fanns en entydig forskning på det här området. I själva verket förelåg motstridiga forskningsresultat. Det snällaste man möjligen kunde säga om Anders Borgs förvanskning av vad forskningen hävdar var att han till en del kunde ha rätt - om det fanns väldigt gott om jobb att förmedla.
Där ligger problemets kärna. Ska det kunna gå att trycka ut fler i arbetslivet måste det finnas arbeten att förmedla. Det gör det inte. Tvärtom minskar sysselsättningen och arbetslösheten fortsätter att stiga mot förskräckande nivåer. Hundratusentals människor söker - och vill ha - arbete, men får inget.
Hur hjälpta blir de av jobbskatteavdrag som morot och försämrad a-kassa som piska? Inte alls. Och hur mycket mer i arbete kommer de genom att prata med en jobbcoach i stället för en professionell arbetsförmedlare?
Ändå envisas regeringen med att fortsätta på den inslagna vägen att låtsas som att problemet är att människor inte vill arbeta.
Inte nog med att människor förblir arbetslösa - eller åker ut i ny arbetslöshet - de tvingas leva på allt lägre inkomster när såväl a-kassan som sjukpenningen försämras eller tas ifrån dem.
91 procent av medlemmarna i IF Metalls a-kassa får, om de blir arbetslösa, mindre än 80 procent av lönen i ersättning.
I själva verket sjunker ersättningsnivåerna genom regeringens politiska fingerfärdighet så till den grad att a-kassan inte ger stort mer än vad som betalas ut via kommunernas försörjningsstöd, de så kallade socialbidragen.
Jobb eller bidrag? säger regeringsalliansen och svarar jobb - men tvingar allt fler att leva på - just det! - socialbidrag.
Jangenäs och Svenningsson diskuterar i sin rapport "Det måste finnas arbeten!" den omstridda nordiska modellen och noterar att samma utbudsfixerade utveckling som nu går med rasande fart i Sverige är typisk också för Finland och Danmark.
Däremot Norge synes vara ljuset i mörkret. Där har man slagit samman Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men också den norska modellen har en del brister och kan svårligen kopieras rakt av.
Slutsatsen i rapporten "Det måste finnas arbeten!" är att det nu krävs en ny aktiv arbetsmarknadspolitik.
Helt klart är att Socialdemokraterna på höstens partikongress tog viktiga steg för att återskapa en sådan. Dock höjs ett varningens finger: Svenska S kanske sneglar lite för mycket på den finska modellen. S vill ju, med Finland som förebild, inrätta en tvådelad förmedlingsorganisation bestående av en Kompetensförmedling och ett Kraftsam. Jangenäs/Svenningsson skriver:
"De första erfarenheterna från Servicebyråerna för arbetskraft i Finland tyder på att detta skisserade Kraftsam kan löpa risken att bli en sidoordnad verksamhet på arbetsmarknaden och en port för nya utsorteringar från arbetslivet. I Norge försöker man på välfärdsstatligt manér undvika just detta genom att inkludera alla grupper i samma verksamhet och i särskilda trepartsavtal stärka arbetslivets förmåga att anpassa kraven efter människors skiftande förmåga."
Det viktiga i nuläget är att vrida om svensk närings-, arbetsmarknads- och sysselsättningspolitik så att den bidrar till fler jobb, både genom ett växande näringsliv och till mer direkta samhälleliga stimulanser som stärker välfärdstjänsterna i kommuner och landsting.
Arbetarrörelsens Tankesmedja kommer att fortsätta sitt arbete att inom ramen för det jobbpolitiska projektet peka ut framkomstvägar, och som Jangenäs/Svenningsson skriver, "svar ges om hur dagens politik kan vridas till rätta och bättre svara mot det medborgerliga anspråket i ett välfärdssamhälle: rätten till arbete!".