Det finns många goda föresatser i slutbetänkandet från den stora socialförsäkringsutredningen.
Både regerings- och allianspartierna verkar vara överens om grundprinciperna för a-kassan, sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Socialförsäkringarna ska ge inkomsttrygghet när människor drabbas av arbetslöshet eller ohälsa.
Det låter jättebra. Men djävulen gömmer sig i detaljerna.
S-riksdagsledamoten Tomas Eneroth talar om betänkandet som en byggnadsställning. Men ska ställningen hålla ihop så krävs det även skruvar och muttrar som funkar.
Till exempel går det inte att tala om en a-kassa som ger inkomsttrygghet och samtidigt låta det så kallade a-kassetaket ligga still år efter år.
Då krävs också att regering och riksdag avsätter ett antal miljarder kronor för att höja a-kassetaket och indexera nivån efter inkomstutvecklingen.
På samma sätt är det med sjukförsäkringen.
Det kommer att krävas stora satsningar på rehabilitering, företagshälsovård, anpassade arbetsuppgifter och subventionerade anställningar för att långtidssjuka ska kunna återvända till arbetslivet.
Därför räcker det inte med att, som utredningen, tala vackert om principerna i sjuk-, arbetslöshets- och arbetsskadeförsäkringarna.
Det krävs framför allt konkreta förändringar i verkligheten om socialförsäkringarna ska hålla måttet och göra skäl för namnet.
Tag bara utredningens tjusiga resonemang om ”en jämställd arbetsskadeförsäkring”.
All forskning visar att det är generellt sett är lättare för män att få ut ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Det är snudd på omöjligt för en undersköterska att få ut ersättning för en arbetsrelaterad skada.
Men det är egentligen inget fel på arbetsskadelagen. Problemet är praxis, tillämpning och bedömningar.
Manliga och kvinnliga arbetsskador behandlas helt enkelt inte lika.
Som sagt, det är bra med fina föresatser. Men i slutändan är det alltid de konkreta resultaten som räknas och som avgör huruvida vi kan beskriva socialförsäkringspolitiken som lyckad eller misslyckad.