Under fredagen hamnade jag på en tankeväckande föreläsning i Vetenskapens Hus i Luleå.
Professor Christina Garsten talade om sin (och kollegorna Bo Rothsteins och Stefan Svallfors) forskning om de så kallade ”policyprofessionella”.
Det är människor som arbetar med politikutveckling och politisk påverkan men utan att vara medlems- eller folkvalda.
Det handlar om personer i partier, kommuner, fackförbund, tankesmedjor, näringslivsorganisationer, PR-byråer m m som är betalda men inte valda.
Enligt Garsten kan det vara så många som 3500 personer i Sverige som har den formen av starka informella maktpositioner och som verkar utan att synas.
I och för sig skadar det inte att det finns ekonomer, jurister, talskrivare, pressekreterare och andra som fungerar som stöd till det politiska maskineriet. Men det finns faror med denna växande kader av politiska tjänstemän och PR-människor.
Forskarna varnar för att utvecklingen med allt fler ”policyprofessionella” kan leda till att de politiska partiernas egen förmåga att själva generera politiskt nytänkande domnar bort.
”Att ersätta aktiva medlemmar med inhyrda konsulter kan på längre sikt innebära att man gör svensk demokrati en björntjänst”, framhöll Garsten, Rothstein och Svallfors i Dagens Nyheter 18 april 2015.
Det är ord som manar till eftertanke hos alla partier – icke minst hos socialdemokratin som fortfarande har karaktären av folkrörelseparti.
Tag bara det facklig-politiska samarbetet. Det har gett socialdemokratin en verklighetsförankring och en direktkontakt med vardagen för undersköterskor, industriarbetare och lastbilschaufförer som inget annat parti har.
Sådana värden och kontaktytor kan aldrig ersättas med en professionell armé av politiska konsulter.
En stark bas i vanliga människors verklighet är ovärderligt för ett politiskt parti.
De politiska tjänstemännen har sin roll och funktion. Men de kan aldrig ersätta medlemmarna i Kommunals S-fackklubb i Luleå eller Industrins fackklubb i Kiruna.