Spaltmetrar har skrivits om den socialdemokratiska krisen sedan valet i september. I alla typer av krissituationer verkar vi människor ha ett behov av att gå tillbaka i historien och klamra oss fast vid något som vi redan känner till. Gärna med en kommentar om att det kanske var bättre förr...
Olof Palme har citerats i många eftervalsanalyser där Socialdemokraternas problem har beskrivits.
Men vi verkar glömma att även tidigare och till och med under Olof Palmes tid så befann sig Socialdemokraterna stundom i huvudbryderier om vilken riktning man skulle ta. Femtiotalet var en av de perioderna, då Olof Palme var rådgivare till dåvarande statsminister Tage Erlander.
Folkhemsidén hade till viss del förverkligats och den sociala tryggheten hade byggts ut, främst till gagn för arbetarklassen. Under slutet av femtiotalet hade tjänstemännens andel av befolkningen stigit och andelen arbetare sjunkit.
Precis som nu pratade man då om ideologiernas död. Högern förutspådde att Socialdemokraternas dominans skulle vara förbi i och med att allt fler kom att tillhöra den växande medelklassen.
Som vi vet var det svenska välfärdssamhället inte färdigbyggt i slutet av femtiotalet utan fler viktiga reformer och valvinster för Socialdemokraterna skulle komma.
Under årtiondena som följde efter femtiotalet förlängdes semestern och en miljon bostäder byggdes. Arbetstiden förkortades, den allmänna sjukförsäkringen infördes och den allmänna tjänstepensionen trädde i kraft.
Högern fick inte rätt. Socialdemokraterna lyckades attrahera väljare både från arbetarklassen och medelklassen.
Tage Erlander skrev i början på sextiotalet att "...I ett rikare samhälle, där standarden stiger och många av de grundläggande frihetsproblemen är lösta, kan man öka ambitionsgraden och ställa upp djärvare mål för politiken".
Detta känns tidlöst och hemmahörande även i dagens socialdemokratiska kris.
I dag har än fler människor sällat sig till medelklassen och kallar sig för tjänstemän. Samtidigt har klassklyftorna ökat sedan åttiotalet. Samhället ser annorlunda ut och arbetarrörelsen famlar återigen efter verkligheten att kunna definiera sin politik utifrån.
Jag har hört debattörer på både höger- och vänsterkanten som räknar ut Socialdemokraterna med argument som att industrisamhällets övergång till ett tjänstesamhälle inte behöver en socialdemokratisk politik. Eller att den svenska välfärdsstaten spelat ut sin roll.
Det är som att säga att vi har byggt färdigt. Att integrationen är avklarad, att demokratin har segrat i alla världens länder, att miljöhotet är en myt, att jämställdheten är uppnådd och jämlikheten likaså.
I stället för att räta på ryggen och ryta ifrån hukar sig många Socialdemokrater och sneglar på det nya arbetarpartiet Moderaterna och deras valframgångar för att få inspiration.
Ett efterapande och en anpassning till alliansens politik som är ett tydligt bevis på låg självkänsla och famlande efter en egen berättelse om vart man vill ta samhället.
På femtiotalet förnyade man inte Socialdemokraternas genom att snegla på grannens ideologiska berättelse. I stället vågade man titta på verkligheten och inte blunda för samhällsproblemet. Även om de verkade svårlösta. Det var verkligen inte bättre förr, men det är inte bra nu heller.
Ojämlikheten finns fortfarande kvar. Ojämställdheten, klimathotet, diktaturerna och rasismen. Dessa verkliga samhällsproblem som drabbar människor varje dag behöver någon som säger att politik är att vilja, som vågar kalla diktaturer för satans mördare och som inte är rädd för att ta strid för de svaga på arbetsmarknaden och samtidigt satsa på tillväxten och samhällsutvecklingen.