Ledare: Eftergifter från bröderna Castro

Ricardo González Alfonso, Léster González, Omar Ruiz, Antonio Villarreal, Julio César Gálvez, José Luis García Paneque och Pablo Pacheco visar att världen trots allt blir bättre. De sju har sedan 2003 varit politiska fångar i den kommunistiska diktaturen Kuba. Men sedan en tid har regimen haft överläggningar med katolska kyrkan om fångarna. Och till allmän förvåning har Raúl Castro låst upp cellerna. Den första gruppen om sju personer (plus deras familjer) landade i tisdags i Spanien. Frivigningarna väntas fortsätta. Totalt ska 52 fångar frisläppas.

De sju som nu släppts greps alla år 2003. De anklagades för att vara USA-agenter som arbetade för att störta kommunistpartiet på Kuba. Ett krav från Havanna var att de sju skulle lämna landet; de blev persona non grata i det egna hemlandet. En del aktivister protesterar mot att Spanien tagit emot fångarna som sparkats ut från Kuba. Men att sitta i Castros fängelse ytterligare ett antal år, för principens skull, kan inte ha varit särskilt lockande när det fanns en chans att nå friheten i Spanien.
När Raúl Castro tog efter efter sin sjuka bror Fidel väntade de flesta att allt skulle fortsätta som tidigare. Men så blev det inte. Under Raúl Castro har det skett omprövningar på en rad områden, dock utan att det regerande kommunistpartiets ställning hotas.

Den allmänna utvecklingen i Latinamerika kan ha påverkat makteliten i Havanna. I land efter land har vänsterregimer kommit till makten, inte efter många års strider i bergen eller i städer utan efter demokratiska val. Kuba är inte längre det enda undantaget i Latinamerika; militärjuntornas tid är förbi, förhoppningsvis för gott. Och i dessa vänsterstyrda länder har man pressfrihet, mötesfrihet, yttrandefrihet. Den är olika utvecklad men Kuba skiljer ut sig med sin öststatsstruktur, där partiet leder utvecklingen och de som ogillar den ordningen tystas.

Bröderna Castro har upplevt hur deras bästa bundsförvanter - Sovjetunionen, DDR, Tjeckoslovakien och andra kommunistländer - bara försvunnit. Det krävs ingen stor politisk fantasi för att undra om förändringens vindar också ska dra in över Kuba och dra med sig den femtio år gamla regimen. Om stabila gamla öststatsregimer föll för opinionens tryck, då kan också regimen på ön i Karibien svepas bort.

Att ha en dialog med katolska kyrkan och acceptera en del eftergifter kan vara ett sätt att förhindra eller åtminstone fördröja omvälvningen. Men hittills fick inget som tyder på att Castroregimen är beredd till djupgående förändringar, exempelvis att släppa pressen fri och att tillåta demokratiska val. I takt med att fångar släpps kommer emellertid trycket att öka att mer genomgripande förändringar ska genomföras. Det finns en hel del som talar för att demokratins ideal kommer att gälla, även på Kuba. Kanske regimen faller när Fidel (snart 84) och Raúl (nyss fyllda 79) försvinner från scenen.