I dag, måndag 10:e december 2018, är det exakt 70 år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling.
En av dem som höll i pennan var Eleanor Roosevelt, hustru till Franklin D. Roosevelt (USA:s president 1933-1945).
Hon var inte bara ”first lady”, utan också stark förespråkare för humanitära reformer, FN-delegat och ordförande i FN:s organ för mänskliga rättigheter 1946-1951.
2018 återstår emellertid mycket att göra för att förverkliga de vackra principerna i FN-deklarationen.
De senaste månaderna har många läst om det fruktansvärda mordet på journalisten Jamal Khashoggi.
2 oktober klev han in på det saudiska konsultatet i Istanbul. På plats fanns en utsänd dödspatrull som tog livet av Khashoggi inne på konsulatet.
Tyvärr är det ingen unik händelse.
Varje dag sker brott mot de mänskliga rättigheterna. Journalister, fackligt aktiva och oppositionella förföljs i många av världens länder.
”Bara 13 procent av världens befolkning bor i länder med fria och oberoende massmedier”, konstaterade tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) i ett anförande som jag nyligen lyssnade på.
Därför kan vi med rätta fråga oss hur långt mänskligheten egentligen har nått sedan 1948. Men FN-deklarationen är i alla fall ett verktyg för att driva utvecklingen framåt.
De 30 artiklar som Eleanor Roosevelt och övriga FN-delegater formulerade fungerar fortfarande som moraliska och politiska rättesnören för världen.
Det är dessa ord som världssamfundet använder för att definiera vad mänsklighet är.
Några exempel ur deklarationen:
- Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap …
- Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna …
- Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning …
- Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar . . .
Det är ord som tål att upprepas gång på gång för det saudiska kungahuset och andra auktoritära regimer runtom i världen.
Stater som sanktionerar mord, förtryck och förföljelse av oliktänkande bör behandlas som paria av världssamfundet.