Vissa blir provocerade när utrikesminister Margot Wallström (S) beskriver den nya feministiska utrikespolitiken.
Men den som ägnar fråga bara en stund av eftertanke inser att jämställdhet och kvinnors rättigheter är en av nycklarna till en bättre värld.
Själv har jag besökt det fattiga och under lång tid totalisolerade Burma vid två tillfällen. Jag har slagits av vilken roll som kvinnorna spelar för den demokratiska och sociala utvecklingen i landet.
Det handlar inte bara om demokratiikonen Aung San Suu Kyi. Landets kvinnor är på frammarsch och finns över allt – i fackföreningar, fredsgrupper och andra folkliga rörelser.
Forskningen visar för övrigt att jämställdhetsinriktat bistånd är mer effektivt och bidrar till snabbare reformer i utvecklingsländerna.
- FN:s jordbruksorgan FAO har visat att om kvinnorna får lika stort inflytande som männen över pengarna så ökar skördarna.
- Världsbanken skriver i en rapport att jämställdhet är en förutsättning för mer tillväxt och minskad fattigdom i U-länderna.
- OECD:s biståndsorgan DAC konstaterar att kvinnor i fattiga länder investerar dubbelt så mycket som män i lokalsamhället och den egna familjen.
Av varje tjänad hundralapp återinvesterar kvinnor 90 kronor. Männen återinvesterar bara 30-40 kronor.
I en debattartikel i Dagens Nyheter 15 oktober 2014 skriver dessutom säkerhetsforskaren Robert Egnell om vikten av ett genderperspektiv i utrikespolitiken..
”Fokus på kvinnor, fred och säkerhet är också ett instrument för att förhindra väpnade konflikter, skapa fred där våldet redan är ett faktum samt att främja försonings- och återuppbyggnadsprocesser efter krig”, framhåller Egnell bland annat.
Det perspektivet känns angeläget icke minst i den svårlösta konflikten Israel-Palestina.
Inriktningen måste vara att bygga upp civilsamhället, utbildning, sjukvård och att stärka de demokratiska institutionerna. Ännu fler stridsvagnar och automatvapen är ingen lösning.
I det avseendet känns även palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som besöker Sverige i veckan, som ett hopp. Han har en annan agenda än det gamla ledarskapet.
Abbas talar inte om våld, blod och vapen. Istället betonar han vikten av diplomati och förhandlingar. Han framstår mer som försiktig reformist än vildsint revolutionär.
Därför är det klokt av Wallström att utveckla dialogen och stärka samarbetet med Abbas och det palestinska ledarskapet.
Alla steg – även om det är pyttesmå myrsteg – för fred och försoning i Mellanöstern måste välkomnas.