Under tisdagen drabbades Europa ännu en gång av ett fruktansvärt terrordåd. Den här gången var det vanliga människor i Bryssel, själva hjärtat i det europeiska samarbetet, som drabbades.
Förra gången, i Paris 13 november 2015, var det restaurang- och konsertbesökare som mördades i en besinningslös attack. I London 7 juli 2005 drabbade terrorn bussar och tunnelbanevagnar.
I Madrid i mars 2004 dödades 191 människor när terrorister lät bomber detonera mitt i morgontrafiken. I Oslo och på Utöya 22 juli 2012 mördades 77 personer av extremisten Anders Behring Breivik.
I samtliga fall handlar det om attacker mot normalt människoliv – oskyldiga människor som går ut för att ha trevligt, arbetspendlare eller ungdomar som är på sommarläger.
Det är fega, avskyvärda och vidriga handlingar som befinner sig fjärran från idéerna om demokrati, öppenhet och humanitet. Det handlar om grupper och individer som har noll respekt för andra människors liv och sätt att leva.
Därmed måste även svaret från det demokratiska samhället vara glasklart och stenhårt.
Det går aldrig att behandla grupper och människor som odlar hat och våldsideologier med silkesvantar. Det demokratiska samhället måste alltid kunna försvara sig.
Men vi får heller aldrig acceptera den konfliktlinje som terroristerna nu försöker tvinga på oss. Det handlar inte om ett krig mellan muslimer och den fria världen.
"I stället bör en helt annan konfliktlinje upprättas", som religionshistorikern Eli Göndör skrev i en klok och läsvärd artikel i Svenska Dagbladet 19 november 2015, efter terrordådet i Paris.
Göndör framhöll helt riktigt att rågången bör dras mellan de som är för det fria öppna sekulära demokratiska samhället och de som är emot. Detta oberoende av etnisk eller religiös tillhörighet.
Kampen mot IS (eller Daesh, som Göndör skriver) är helt enkelt inget krig mellan muslimer och kristna.
Konflikten står istället mellan dem som försvarar ett fritt, öppet, mångfacetterat och demokratiskt samhälle och de som vill ha ett envälde i någon form.
Att kräva tuffare insatser mot de våldsbejakande krafterna har därför inget att göra med gärningspersonernas religion eller etnicitet.
Måltavlan för fanatikerna är alltid detsamma – det öppna och mänskliga samhället. Anders Behring Breivik, Anton Lundin Pettersson, SamyAmimour, Omar Ismail Mostefai och FouedMohamed-Aggad är samma andas barn och representerar alla samma förakt för demokrati och allmänmänskliga värden.
Av det skälet går det inte heller att bagatellisera någon form av våldsbejakande extremism. Oavsett politiska, religiösa eller andra förtecken är de lika allvarliga hot mot det öppna samhället.
För Sveriges del gäller nu att fortsätta och intensifiera arbetet med regeringens strategi mot terrorism. Inrikesminister Anders Ygemans strategi bygger på tre hörnstenar – att förebygga, förhindra och försvåra terrorism.
Bland annat har Ygeman pekat på behovet av skärpt vapenlagstiftning samt av att underlätta Säpos samarbete med FRA och den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.
Vidare vill han öppna möjligheten för den nationella insatsstyrkan att ta hjälp från insatsstyrkor i våra grannländer.
Tisdagens terrordåd i Bryssel är en ny påminnelse om hur viktiga åtgärderna och strategin är.
Ingen får tvivla på att det svenska samhället gör allt vad som krävs för att förhindra att något liknande inträffar i vårt eget land.