På måndag samlas den nya riksdagen – 349 folkvalda ledamöter – på Helgeandsholmen i Stockholm.
Det väntar en ganska stökig och orolig tid för dem och svensk politik. Allt talar för att regeringsbildningen blir en lång och utdragen historia.
Det första steget är dock enkelt: De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna kommer att rösta bort Stefan Löfven (S) från statsministerposten.
Därefter, när den nyvalda talmannen ska sondera terrängen för en ny regering, börjar emellertid krånglet.
Ulf Kristersson (M) kommer att förklara att han är jättesugen på att bilda en alliansregering. Det är dock lättare att säga tulipanaros än att göra en.
Talmannen kommer med viss rätt att undra hur en sådan minoritetsregering ska kunna få statsbudgeten och andra centrala frågor genom riksdagen.
Socialdemokraterna har ju uteslutit att fungera som stödparti åt en alliansregering och allianspartierna själva har stängt dörren till allt samarbete med Sverigedemokraterna.
I det läget kan Kristersson göra två saker. Antingen säger han till talmannen att det inte går att bilda en alliansregering eller så kastar han sig med huvudet före in i kaklet och hoppas att Sverigedemokraterna ska lägga sig platta.
Den rimliga slutsatsen är den förstnämnda. SD har tydligt markerat att de inte kommer att agera dörrmatta åt alliansen. Samtidigt har C och L lovat alla väljare och barn att de inte ska sätta sig i knät på Jimmie Åkesson.
Därmed faller alliansalternativet troligtvis efter den första talmansrundan.
Då går bollen tillbaka till Stefan Löfven, som alltjämt representerar riksdagens största parti och det största regeringsunderlaget (S, V och MP).
Löfven kommer då att tala sig varm för möjligheten att bilda en bred mittenregering och bjuda in C och L till samtal. Men det troliga är att mittenpartierna kommer att nobba inviten.
”Det blir ingen mittenregering med S – inte ens om Annie Lööf blir statsminister”, sa Michael Artursson, partisekreterare (C) i en intervju i radio-Ekot häromdagen.
Denna kategoriska inställning leder till en tredje talmansrunda. (Talmannen har totalt fyra försök på sig innan Sverige står inför ett nyval.)
Nu börjar sannolikt saker och ting också hända på riktigt och på allvar.
På högerkanten leker många med tanke på en M- och KD-regering som kan ha en mer öppen relation till SD men samtidigt ha ett nära samarbete med C och L. Det borde dock vara helt uteslutet för C och L att ge SD en sådan maktposition med tanke på allt vad partierna sagt under valrörelsen.
Andra, däribland Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg, hoppas på en S- och M-regering, ungefär som ”die grosse koalition” i Tyskland. Men många inom S och M är livrädda för att ett sådant samarbete bara ska ge mer luft under vingarna åt alla vilt svingande ytterkantspolitiker.
En annan möjlig framkomstväg är att det blir någon form av minoritetsstyre i politikens mittfält, en regering som kan tolereras av både moderater och socialdemokrater.
Många har spekulerat om att Annie Lööf som möjlig regeringsbildare. Patrik Oksanen, ledarskribent i Hudiksvalls Tidning (C), tror dock inte att Lööf vill bli slagpåse ”i en hopplös regeringssituation”.
”Den som har en annan bevekelsegrund och logik i detta är Jan Björklund (L). Liberalerna skulle i det här läget kunna komma att ta chansen att leda landet, men själva och inte i koalition med S och MP. Det är Björklunds chans att bli historisk trots att riksdagens nästa minsta parti inte är något stabilt underlag för ett styre. För att en sådan regering ska kunna fungera och få igenom en budget så ingår både S och M i budgetöverenskommelsen. Det ger de stora partierna inflytande, motståndaren får inte statsministerposten och man slipper regeringsansvaret i ett låst läge”, förutspår Patrik Oksanen.
Det är en spekulation god som någon annan. Klart är bara att det väntar en lång tid av ovisshet innan en ny regering är på plats.
Det är ovant för Sverige och landets medborgare. Men det är inte ovanligt i andra delar av Europa.
Det tog hela 541 dagar innan Belgien fick en ny regering efter valet 2010. 2016 tog regeringsbildningen i Spanien tio månader. Efter det tyska valet 2017 dröjde det ett halvår innan Angela Merkel lyckades bilda en ny koalition.
Hur länge regeringsförhandlingarna kommer att pågå i Sverige 2018 är svårt att sia om. Men Stefan Löfven får räkna med att leda en expeditionsministär under en tid framöver.