En ovisshet som förlamar

PAJALA. Kommunalrådet Harry Rantakyrö håller fanan högt, trots det osäkra läget i kommunen.

PAJALA. Kommunalrådet Harry Rantakyrö håller fanan högt, trots det osäkra läget i kommunen.

Foto: Olov Abrahamsson

LEDARE2015-05-04 22:01
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Under 1 maj-firandet i Pajala träffade jag kommunalrådet Harry Rantakyrö.

Han – liksom hela Pajala och Tornedalen – lever för närvarande i den stora ovisshetens tid.

Det handlar givetvis om framtiden för gruvan i Kaunisvaara.

Konkursförvaltaren Hans Andersson, som hanterar resterna efter gruvbolaget Northland Resources, har utlovat besked om ägarförhållandena i månadsskiftet april/maj.

Där är vi nu.

Det är ingen överdrift att beteckna det som en ödesfråga för Pajala.

Om gruvdriften fortsätter att ligga i malpåse kommer det att slå hårt mot arbetsmarknaden, befolkningssiffrorna och de kommunala skatteintäkterna.

Många – främst nya och dyra – lägenheter kommer att tömmas.

Det kommunala bostadsföretaget kan drabbas av stora hyresförluster, kanske uppemot nio miljoner kronor per år.

Det är en rejäl käftsmäll för en fattig glesbygdskommun med bara 6 300 invånare.

500 förlorade jobb i Pajala motsvarar – som en jämförelse – 5700 arbetstillfällen i näringsminister Mikael Dambergs hemkommun Solna.

Det är bara att hålla tummarna för Pajala och att gruvan får en ny – seriös – ägare.

Pajala behöver inte kortsiktiga kvartalskapitalister eller simpla spekulanter.

Det vore en tragedi för bygden om det blir en garageförsäljning som leder till att anrikningsverket och andra tillgångar skingras för vinden.

Då blir det svårt – för att inte säga omöjligt – att komma igen och dra igång gruvbrytningen på nytt i framtiden.

Konkursförvaltaren gör bedömningen att priset på järnmalm just nu är för lågt för att det ska löna sig med brytning i Kaunisvaara.

Till och med den etablerade gruvjätten LKAB har ju fått dra åt handbromsen, när järnmalmspriserna gått ned.

Det är en marknadssituation som ställer extremt höga krav på tillgång på kapital och långsiktigt ansvarstagande hos en ny ägare.

Det bästa vore en ägare som tänker längre än näsan räcker och är beredd att ta på sig uppdraget att hålla anläggningen i skick (oklart hur länge) i väntan på att priserna stiger och det blir lönsamt med gruvbrytning igen.

Finns en sådan ägare? Det återstår att se.

Men Harry Rantakyrö och kommunledningen har i alla fall inte gett upp hoppet.