USA:s president Barack Obama använde många stora ord när han talade i tyska Hannover 25 april.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han.
I sitt brandtal påminde Obama om EU:s enorma betydelse för att skapa fred och ekonomisk utveckling.
”Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest”, sade han, ”men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid”.
Retoriken kan beskrivas som svulstig. Men ibland är det befogat att använda stora ord.
Det var verkligen inte självklart att Europa skulle välja samförståndets och försoningens väg efter andra världskriget.
Häromåret läste jag Bengt Liljegrens biografier om Winston Churchill (Historiska Media). Böckerna påminner om de viktiga vägvalen i Europa efter krigsslutet 1945.
En del av krigets segerherrar ville avindustrialisera Tyskland och förvandla landet till en jordbruksstat som inte längre skulle hota freden i Europa.
Men Churchill och andra kloka statsmän pekade istället ut en annan väg.
”Vi måste bygga ett slags Europas förenta stater”, sa Churchill i ett tal i Zürich 19 september 1946.
Som ett första steg i återuppbyggandet av den europeiska familjen såg han ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland.
Utan ett fungerande och ekonomiskt starkt Tyskland skulle aldrig Europa få tillbaka en ledande ställning i världen, menade Churchill.
Han varnade för att en utarmning av Tyskland skulle väcka nya aggressioner bland människorna i landet, leda till nya konflikter och kanske ännu ett krig.
Churchills tal blev ett sorts startskott för det europeiska samarbetet som sedan dess har både vuxit och fördjupats.
9 maj 1950 förde Frankrikes utrikesminister Robert Schuman fram sitt förslag för att ena Europa, främst de gamla arvfienderna Tyskland och Frankrike.
Schumanplanen har med alla rimliga mått mätt blivit en formidabel succé.
Vi kan förvisso ha många kritiska synpunkter på EU-samarbetet.
Men det är under alla förhållanden bättre att tyskar, fransmän, britter och andra försöker lösa sina tvister vid sammanträdesbord i Bryssel än att det sker på blodiga slagfält.
Det har medverkat inte bara till fred och demokrati utan också ekonomisk utveckling och ökat välstånd i vår del av världen.
Denna europeiska framgångssaga bör dessutom andra än Barack Obama påminna om.
Just nu är det många som talar illa om EU. Högernationalistiska och främlingsfientliga partier har gjort framryckningar i många länder.
Men det är inte aggressiv och inskränkt nationalism som är lösningen på utmaningarna i Europa. Av historien borde vi ha lärt oss att det istället är en del av problemet.
I sitt tal påminde Obama om hur extrem nationalism en gång ”slukade” kontinenten.
Om detta bör vi tala om denna dag, Europadagen 9 maj 2016, men även övriga 364 dagar om året.