Anna Lindh var en fantastisk ordförande i SSU 1984-1990. Hon fixade både det interna och det externa.
Hon enade SSU och såg till att läka såren efter bråken i början av 1980-talet. Men hon var även en lyskraftig ordförande som gav SSU genomslag i den offentliga debatten.
Lika lyckad var inte hennes tid som borgarråd i Stockholm 1991-94 och miljöminister 1994-98. Hon skötte uppdragen men utan att briljera.
När hon utnämndes till utrikesminister 1998 fick hon dock ett lyft.
Det kändes som att hon hittat hem och fick en uppgift som passade henne som hand i handske.
Jag minns ett Rapport-inslag där K-G Bergström ifrågasatte utnämningen och menade att Anna Lindh saknade brist på erfarenhet av utrikespolitiken.
Jag tänkte: ”Så fel du har”.
Under SSU-åren hade jag lärt känna Anna Lindh som en engagerad internationalist.
I SSU samlade vi pengar till bygget av en skola i Nicaragua.
Anna for som en skottspole till Latinamerika, Vietnam, Mellanöstern och andra delar av världen.
Hon knöt kontakter med den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen och ANC i Sydafrika.
Hon var kompetent, språkbegåvad och möttes med respekt i hela världen.
”Hon tog sats i samma politiska skala som Olof Palme”, konstaterar Lennart Weiss, som ingick i SSU:s förbundsledning under 1980-talet och intervjuas i Mats Engströms utmärkta bok ”Anna Lindh och det nya Europa (Premiss 2011).
Internationalismen fanns, så att säga, redan i blodet.
Hon var ett klockrent val som utrikesminister och K-G Bergström fick käka upp sin magsura kommentar.
Som SSU:are hade hon visserligen – i likhet med många andra – hört till de msom var skeptiska till EG, som vi sa då.
Jag och Lars Ilshammar (som varit i Bryssel 1989 och blivit entusiastiska) hade en debatt med henne i SSU:s tidning Tvärdrag i början av 1990.
Men med tiden blev även Anna övertygad. Som utrikesminister blev hon en europeisk toppolitiker och en klart lysande stjärna på EU:s toppmöten.
Hon spelade en central roll i förhandlingarna om EU:s utvidgning under Sveriges ordförandehalvår 2001.
EU öppnade portarna mot Öst- och Centraleuropa. EU förvandlades sakta men säkert från en västeuropeisk klubb till en alleuropeisk organisation.
Många, bland andra USA:s tidigare utrikesminister Colin Powell, framhåller även Anna Lindhs betydelse för att konflikten i Makedonien 2001 inte utvecklades till ett nytt blodigt Balkankrig.
Hon, Chris Patten och Javier Solana bildade ett triumvirat som satte press och fick parterna att återvända till förhandlingsbordet.
”Nu känner jag mig verkligen som en europé”, sa Anna Lindh när Jan Eliasson framförde Powells beröm till henne.
Utvisningen av de två egyptierna i december 2001 var givetvis ett mycket allvarligt misstag som kastar en mörk skugga över Anna Lindhs karriär.
Anna Lindh var dock inte ensam om beslutet. Det var ett kollektivt regeringsbeslut och både justitieminister Thomas Bodström och statsminister Göran Persson deltog i beredningen.
Men de ljusa minnena är det som överväger.
Tio år efter Anna Lindhs död minns vi en politiker som hann sätta många spår i verkligheten och blev en fin förebild och inspirationskälla för många andra människor.