Det är svårt att imponera på sina barn. Men när jag berättar att jag upplevt Ebba Grön och Olof Palme live brukar sonen och dottern vekna och visa viss respekt.
Sådant imponerar på en yngre generation.
Det gäller även det som hände i Luleå 4 mars 1984, för prick 30 år sedan. Jag var på plats när Luleå HF tog klivet upp till elitserien i ishockey.
Jag och min SSU-kompis Tord Wiklund (i dag ordförande för LO-folket i Kiruna) trängdes med några tusen andra norrbottningar i gamla Delfinen.
Luleå mosade Hammarby och jag minns sista perioden av matchen bara som en lång stående applåd för Norrbottens främsta hockeylag.
Senare på kvällen skickade jag och Tord ett telegram från Norrbottens SSU-distrikt till klubben.
”Er framgång sporrar Norrbottens ungdom”, skrev vi ungdomligt högtravande.
Orden säger en del om känslorna den kvällen. Avancemanget till elitserien stärkte den regionala självkänslan.
Nu hade Norrbotten inte bara skogen, malmen och vattenkraften, utan också ett ishockeylag av yppersta klass.
30 år senare finns känslan kvar. Luleå HF spelar alltjämt en roll för den regionala identiteten.
Vi behöver inte längre ta skit från AIK:are eller djurgårdare.
Vi kan räta på ryggen och tala gott om vårt ishockeylag.
Jag tror det spelar roll – att vi har något som skapar glädje , samhörighet och stolthet över den egna hembygden.
Allt handlar inte om basindustrier och serverhallar.
Under tisdagen uppmärksammar Luleå HF att det gått 30 år sedan avancemanget till elitserien. Det utlovas en härlig nostalgiafton i Coop Norrbotten Arena.
Fler än de mest inbitna supportrarna på ståplatsläktaren har anledning att fira.
Luleå HF är en tillgång för hela länet.