Mediekoncernen Stampen håller på att gå i konkurs. De har begärt rekonstruktion, vilket betyder att deras tidningar antingen går under eller kan fortsätta, men marginalerna är små. Frilansskribenterna får inte ut sina löner.
Men Peter Hjörne, styrelseordförande och ägare till Stampen, och Tomas Brunegård, före detta VD och styrelseordförande i Stampen lever gott.
Trots att bolaget nu har enorma skulder har de tagit ut mångmiljonbelopp i vinst och lön.
Näringslivets enorma VD-löner och bonusar brukar motiveras med att det är så man får dit kompetenta personer. Det är de som är avgörande för att företagen ska gå med vinst.
Men när de misskött en hel mediekoncern och dessutom sugit ut en massa kapital, i ett bolag som nu har miljardskulder, är det dags att ifrågasätta konceptet.
Nej, egentligen har det alltid varit relevant att ifrågasätta konceptet. Det är alltid anställdas löner som inte kan ökas när det går dåligt för företag. Ägarna och cheferna lever alltid gott.
Det här är inte ett problem som bara når ett företag. Svenska Dagbladet rapporterar till exempel om att ledningen för Ericsson ökat sin lön med bonusar från 173 miljoner 2009 till 270 miljoner 2015, bara för ledningen på 15 personer, trots att företagets aktievärde backat medan resten av Stockholmsbörsen stigit med 60 procent.
Vissa kommer alltid belönas, trots att de gör ett dåligt jobb. Och det är alltid de anställda som får lida.
Eller ännu värre, frilansarna som inte får ut sina arvoden av Stampen för att den statliga lönegarantin inte omfattar dem. En utnyttjad underklass med en osäkerhet som måste stoppas.