Under nyårshelgen semestrade jag i det vackra Paris. Jag promenerade i kvarteren runt Eiffeltornet, Triumfbågen, Sacre Coeur och andra klassiska kulturbyggnader.
Jag slogs av att säkerhetskontrollerna och polisuppbåden inte kändes lika påträngande som i London som jag besökte förra sommaren.
Tyvärr kommer det inte att vara så i fortsättningen. Efter onsdagens fruktansvärda terrordåd mot satirtidningen Charlie Hedbo i centrala Paris kommer även Frankrike att tvingas skärpa säkerheten och bli ett mindre öppet samhälle.
Paris 7 januari 2015 är ett datum som i framtiden kommer att nämnas i samma andetag som New York 11 september 2001, Madrid 11 mars 2004 och London 7 juli 2005.
Ännu en gång har vi skäl att fundera på hur vi försvarar det öppna europeiska samhället mot våld, extremister och terrorhandlingar.
Efter det fasansfulla bombdådet i Oslo och morden på Utöya 22 juli 2011 konstaterade Jens Stoltenberg, Norges dåvarande statsminister:
”Vårt svar måste vara mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet. Ingen har sagt det vackrare än en AUF-flicka som blev intervjuad av CNN: Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.”
Det var både klokt och elegant formulerat. Men just nu känns det viktigt att stryka under att Stoltenberg betonade att försvaret av det öppna samhället aldrig får präglas naivitet.
Det finns grupper och människor som befinner sig fjärran från idéerna om demokrati, yttrandefrihet och humanitet, som är beredda att mörda och döda utan respekt för människoliv och andras åsikter.
Det är också bakgrunden till den svenska regeringens beslut om att snabbutreda kriminalisering av terrorresor.
FN har krävt en straffrättslig reglering. De gärningar som ska vara kriminaliserade enligt FN är att någon reser, eller försöker att resa, till ett annat land än där personen är medborgare eller har sin hemvist, i syfte att utföra, planera, förbereda eller delta i terroristhandlingar, eller att ge eller få terroristträning.
Dessutom ska det vara straffbart att avsiktligt finansiera, organisera eller i övrigt underlätta en sådan resa.
Det känns som befogade och rimliga krav.
Den som vill kan beteckna sådana lagar som ingrepp i den individuella friheten och människors resande. Men händelserna i Paris visar att det inte går att ta lätt på terrorhoten. Polis, underrättelseorgan, åklagare och rättsväsende måste ha verktygen för att kunna upprätthålla säkerheten i vår del av världen.
Vi har alltför många gånger sett vad fanatiker är beredda att göra.