Tillträdande moderatledaren Anna Kinberg Batra får hård intern kritik för helgens uppgörelse med Socialdemokraterna.
”Löfven såg lika förtjust ut som katten Måns, när han grundligt lurat Pelle. Det blir rejäl uppförsbacke, Anna”, anser tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M).
Cecilia StegöChiló, som var kulturminister i den borgerliga regeringen en kort period 2006, är lika kritisk.
”Sorry, Anna, detta var inte bra. Hur kan du sluta en överenskommelse som binder 100 självständigt valda riksdagsledamöter? Hur kan du fösa regeringen i armarna på V? Hur kan du avstå från att opponera på följdpropositioner? Hastverk”, skriver hon i en kommentar.
Även från Timbrohåll och Svenska Dagbladets ledarsida kommer kraftfulla invändningar.
”De demokratiska konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen kan bli allvarliga”, menar Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet.
Själv hade jag gärna sett att partierna talat mer om politikens innehåll än formfrågor och röstningsregler. Till exempel tror jag att regeringspartierna och hela eller delar av alliansen skulle kunna komma överens om skolan, familjepolitiken, a-kassan och sjukförsäkringen (om de bara försöker).
Men Decemberöverenskommelsen skänker ändå viktig stabilitet till budgethanteringen i riksdagen. Både regerings- och oppositionspartierna tar ansvar för att landet ska kunna styras.
För det ska både Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M) ha cred, inte kritik.
Förhoppningsvis innebär det att vi slipper uppleva en ny liknande fars som 2 och 3 december i år.
Sådant gagnar ingen mer än möjligen SD.
S, MP, M, C, KD och FP är överens om minoritetsregeringar ska kunna få igenom sina budgetar i riksdagen. Så här skriver partierna i uppgörelsen, som gäller fram till 2022:
”Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”
Det betyder att den S-ledda regeringen kommer att kunna få igenom sin vårbudget, liksom resterande budgetpropositioner under mandatperioden.
Men det betyder även att Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovat att inte sätta några käppar i hjulen för borgerliga budgetar om det blir ett regeringsskifte 2018.
Det betyder inte att ideologiska och partipolitiska skillnader försvinner. Vi kan räkna med fortsatt hårda debatter om skatter, arbetsrätt, landsbygdspolitik och annat.
Det partierna är överens om är egentligen bara att det regeringsalternativ som har störst folkligt förtroende också ska kunna regera och få igenom huvuddragen i sin politik.
Det innebär heller inte att allt regeringsarbete blir bekymmersfritt.
Den rödgröna regeringen har alltjämt bara 138 av riksdagens 349 mandat och kan fortfarande åka på svidande nederlag när det gäller andra propositioner än budgetpropositionen.
I en intervju i Svenska Dagbladet visar dessutom Erik Ullenhag, Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson, att han är beredd att använda den makten.
Han tvekar inte inför att formulera sina förslag för att de ska passa även SD.
”Jag tror att Sverigedemokraterna kan bli piggare på att försöka fälla regeringen i fler sakfrågor när de nu inte kan komma åt hela budgeten längre. Och för vår del behöver det naturligtvis inte vara någon nackdel. Vi kommer aldrig att förhandla med SD, men vi kommer naturligtvis att formulera våra yrkanden så att vi kan få majoritet för dem”, säger Ullenhag.
Därför gäller det för ansvariga statsråd att använda sig av all sin parlamentariska fingerfärdighet för att klara sina propositioner genom riksdagen.
Det kommer att behöva förhandlas och förankras redan innan regeringen lägger en större proposition på riksdagens bord.
Det finns inga vettiga skäl att lägga fram förslag som inte har stöd från en majoritet av riksdagens ledamöter och riskerar att åka på pinsamma nederlag. Regeringen måste anpassa sig till de parlamentariska realiteterna.
Löfvens regering måste, kort sagt, fortsätta att vara en samarbetsregering.
Lördagens besked löser inte alla parlamentariska knutar och blockpolitiska låsningar. Men det var i alla fall ett steg åt rätt håll.