I somras träffade jag Jokkmokks kommunalråd Stefan Andersson i kön på Ikea i Haparanda.
I likhet med många andra norrbottningar hade han och hans familj gjort en utflykt till möbeljätten vid gränsälven.
Men jag förstod att Stefan Andersson, till skillnad från oss andra i kön, inte fick känna sig riktigt ledig och avslappnad.
Andersson berättade att telefonen ringde hela tiden om oroligheterna runt gruvfyndigheten i Kallak.
Det säger något om politikens villkor.
Ett kommunalråd förväntas vara tillgänglig och ha kloka svar även sommardagar som hen egentligen tänkt ägna åt sina barn och sin familj.
Nu har Stefan Andersson bestämt sig för att lämna rollen som kommunalråd.
Han hänvisar till att beslutet helt hänger samman med att han är trebarnspappa.
Det bör väcka en del funderingar och diskussion om kommunpolitikernas arbetsvillkor.
Är det verkligen rimligt att det inte ska gå att vara både småbarnsförälder och kommunalråd?
Ska man, som Stefan Andersson, behöva välja mellan att vara pappa och ledande kommunpolitiker?
I min värld är det ingen vettig utveckling. Kommunpolitiken behöver perspektiven och erfarenheterna även från dem som har små barn.
Du ska inte behöva vara 50+ och ha utflyttad barn för att kunna vara kommunalråd.