Extratjänsterna löser inte allt

En extratjänst kan handla om att det blir en vuxen till som hjälper till på förskolan.

En extratjänst kan handla om att det blir en vuxen till som hjälper till på förskolan.

Foto: Roald, Berit

LEDARE2018-11-28 04:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

I slutet av 2015 inrättades ett system med så kallade extratjänster för att underlätta för långtidsarbetslösa och nyanlända att ta sig in på arbetsmarknaden.

I slutet av september fanns omkring 14 000 personer i sådana subventionerade anställningar.

För det mesta handlar det om sysselsättning hos statliga myndigheter eller inom sjukvård, skola, äldre- och barnomsorg. Men det kan även vara jobb i kulturlivet eller den ideella sektorn.

Järfälla är ett exempel på hur det kan fungera. Extratjänsterna finns i den kommunala verksamheten men också på en syateljé som gör väskor som sedan säljs av Röda Korset och i en grupp som arbetar med växtbeskärning och miljöskötsel.

Nu har SKL (Sveriges kommuner och landsting) tagit fram en lägesbild av hur systemet verkar.

Av de som avslutat en extratjänst i maj 2018 hade 34 procent gått vidare till reguljärt eller subventionerat arbete.

Vanligast var en fortsättning med stöd från Arbetsförmedlingen (45 procent), medan få gått till studier (2 procent).

Övriga 20 procent har gått till okänd aktivitet eller arbetslöshet.

Lena Mikko, ordförande för SKL, är nöjd med resultaten,

”Extratjänsterna har tagits fram för att stärka långtidsarbetslösa och nyanländas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. De bidrar till ökade möjligheter för kommuner, landsting och regioner att rekrytera nya medarbetare. Det är glädjande att omkring en tredjedel av de som fått extratjänster har gått vidare till reguljärt eller subventionerat arbete”, säger hon.

Extratjänsterna har, kort sagt, blivit ett bra alternativ för människor som befinner sig långt från arbetsmarknaden.

De är självfallet inget som ersätter vanliga arbeten i offentlig eller privat sektor. Men extratjänsterna är en fin möjlighet för dem som av ett eller annat skäl har det svårt på den ordinarie arbetsmarknaden.

Det är förvisso sant att sådana subventionerade anställningar kostar en slant för statskassan.

Men det är inte heller gratis att människor hamnar utanför arbetsmarknaden och blir försörjda med A-kassa, sjukpenning eller försörjningsstöd. Utanförskap har ett mänskligt, ekonomiskt och socialt pris.

Därför vore det dumt att skrota extratjänsterna.

En aktiv arbetsmarknadsåtgärd – som innebär att människor gör en samhällsnyttig insats samtidigt som de får lön för mödan och gemenskap med arbetskamrater – är trots allt bättre än passivt bidragsmottagande.

För många arbetslösa kan denna arbetslivserfarenhet dessutom bli början på vägen till ett vanligt jobb som undersköterska, barnskötare eller elevassistent.

Extratjänsterna löser inte alla arbetsmarknadsproblem.

Men de är ett verktyg i den arbetsmarknadspolitiska arsenalen som borde ha kommit för att stanna.