Fler rödgröna krisalternativ
Regeringen bär det fulla ansvaret för en politik som lett till att inkomstklyftorna ökat och den ekonomiska tryggheten för hundratusentals svenskar urholkats
Krispolitiken är ett utmärkt tillfälle att visa att en rödgrön politik är bättre än en blå.
Foto: Yvonne Åsell / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Men ett är säkert - de ekonomiska klyftorna i Sverige kommer att fortsätta öka 2009.
Medan en del kan glädja sig åt såväl ökad lön, som skattesänkningar och lägre räntekostnader måste många andra dra åt svångremmen för att parera minskade inkomster när de drabbas av arbetslöshet.
Den prognos om samhällsekonomin som Konjunkturinstitutet presenterade dagarna före jul var heller ingen munter läsning.
Våra samlade inkomster (BNP) kommer att minska - för första gången på sexton år. De offentliga finanserna kommer att visa underskott.
Sysselsättning och antalet arbetade timmar sjunker.
Alla förstår att den borgerliga regeringen inte kan rå för att finansmarknaderna brakade samman och att det förvärrade en redan inledd konjunkturnedgång.
Däremot bär regeringen det fulla ansvaret för den politik som lett till att inkomstklyftorna ökat och den ekonomiska tryggheten för hundratusentals svenskar urholkats.
Många hävdar att förklaringen till alliansens återhämtning i opinionssiffrorna den senaste tiden är en framgångsrik hantering av den ekonomiska krisen.
På marginalen spelar sådana uppfattningar säkert en roll. Men faktum är samtidigt att mindre än hälften av väljarna faktiskt har förtroende för regeringens agerande i krisen.
Däremot förstoras skillnaden mellan regeringens och oppositionens respektive roller i en ekonomisk kris.
Regeringskansliet hamnar i extremt fokus för medieintresset. Det är där den exekutiva makten ligger. Regeringen kan ta initiativ och driva konkret politik.
Oppositionens roll är svårare. Den har inte samma möjligheter att visa handlingskraft.
Däremot kan oppositionen formulera alternativ till den förda politiken, vilket de rödgröna fram till nu lyckats mindre väl med.
Mitt under brinnande finanskris ägnades mycken tid och energi åt de inbördes relationerna i samarbetet.
Väljarna undrade förstås över hur lämpad en sådan konstellation är axla ett regeringsansvar.
Med samarbetsfnurran bakom sig kan de rödgröna nu koncentrera sig på politiken.
Arbetsgrupper ska som bekant ta fram grunden till en gemensam valplattform.
Men väljarna efterfrågar också oppositionens gemensamma alternativ till regeringens krispolitik.
De rödgröna har också börjat svara upp mot de kraven. Ett mindre ungdomspaket och en extra satsning på kommuner och landsting har presenterats.
Liknande grepp bör tas i fler frågor. De rödgröna borde t ex angripa regeringens allvarliga misslyckande med att få igång kreditflödet till företag och hushåll.
Fiaskot har kostat många jobb och det brådskar med en fungerande lösning.
Det är bra att de rödgröna nu går på offensiven gemensamt.
Krispolitiken är ett utmärkt tillfälle att visa att en rödgrön politik är bättre än en blå.