Kommer ni ihåg månaderna efter valet 2010? De blev dramatiska för svensk socialdemokrati.
Mona Sahlin lämnade posten som partiordförande efter Socialdemokraternas förlustval, det sämsta resultatet sedan 1914.
Snabbt började positioneringen runt de socialdemokratiska köttgrytorna. Bitvis blev det ett smutsigt spel som skapade djupa sår i partiet.
12 november skrev Thomas Östros en programförklaring på DN-debatt. 21 november fick han svar på tal av förra miljöministern Lena Sommestad.
26 november totalsågades Veronica Palm, som nämndes i partiledarspekulationerna, av PR-konsulten Harald Ullman i en debattartikel i Aftonbladet.
Strax före julhelgen 2010 briserade hela den så kallade Primegate i Aftonbladets spalter.
I skottgluggen stod lobbyisten och förre SSU-basen Niklas Nordström, som nämnts som tänkbar partisekreterare.
På webbplatsen Newsmill 26 februari 2011 - när partiledardiskussionen gick in på slutvarvet - gick Tony Johansson, Lund, till attack mot alltjämt partiledaraktuelle Mikael Damberg.
Johansson hade minsann inte glömt oförrätterna på SSU-kongressen 1999, när han hörde till Dambergs motståndare.
I en ledare 11 januari 2011 markerade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, att hon inte ville ha Sven-Erik Österberg som partiledare.
Hon fick omedelbart hårda mothugg från S-riksdagsledamoten Hans Hoff, Halland.
I TV4 fick Karin Pettersson dessutom klä skott för ett gammalt mejl som någon läckte för att sänka hennes trovärdighet som S-debattör.
Halvåret efter valet 2010 - med personstrider i öppen dager och oklarheter om partiets ledarskap - var ingen lycklig tid för socialdemokratin.
Partiet tappade stort i opinionsmätningarna.
Men på partikongressen i mars 2011 kändes det ändå som att partiet till sist hade landat på fötterna och samlat ihop sig. Ett nytt ledarskap valdes enhälligt.
Under en period kunde socialdemokratin återhämta sig i väljaropinionen.
I SCB:s stora majmätning noterade Socialdemokraterna med dagens mått mätt goda 34 procent.
Men lyckan blev kortvarig. Sedan början av oktober har en grupp socialdemokrater med jämna mellanrum vädrat sitt missnöje med nye partiledaren Håkan Juholt.
Det kändes som att saker och ting lugnade ned sig efter förtroenderådets möte 3-4 december.
Ingen av de närvarande - 120 valda ombud från landets 26 S-distrikt - uttryckte kritik mot partiledaren eller politiken under den nya S-ledningen.
Snarare kändes det som att det nu fanns en vilja hos partifolket att gå till offensiven och fokusera på politiken - inte gräva ned sig i personstrider.
Men ex-ministern Ylva Johanssons bloggutspel 1 januari 2012 visar att Juholt-debatten fortsätter.
Man kan naturligtvis ana en viss bitterhet bakom kritiken.
Ylva Johansson ville leda partiet men förlorade sin plats i Socialdemokraternas verkställande utskott på kongressen i mars 2011. Hon kandiderade även som ordförande till posten som ordförande i S-kvinnor i höstas, men fick inte tillräckligt stöd.
Men oavsett hennes personliga bevekelsegrunder och karriärmässiga ambitioner har naturligtvis Ylva Johansson sin fulla rätt att framföra kritik.
Det skulle emellertid underlätta om hon och andra som kritiserar Juholt talar ur skägget.
Vad är alternativet? Vilken man eller kvinna har de planerat ska träda fram ur skuggorna och utmana Juholt? Är det Ylva Johansson själv eller någon annan?
För egen del ser jag ingen frälsare. I likhet med Mats Johansson, det kloka S-regionrådet i Blekinge, tror jag att det är för enkelt att göra partiets problem till en partiledarfråga.
I en TT-intervju påpekar att han att Socialdemokraterna förlorade val med både Göran Persson 2006 och Mona Sahlin 2010.
"Vi har prövat med Göran Persson, vi har prövat med Mona Sahlin och vi prövar med Håkan Juholt. Det visar väl att det inte är där vi borde lägga kraften", menar Johansson.
I stället borde det finnas en del att vinna på att satsa partiets energi på oppositionsrollen. Det finns ingen brist på frågor att sätta tänderna i för en hungrig opposition.
Allt är inte bra i borgarnas Sverige. Det räcker med att säga stigande arbetslöshet, växande inkomstklyftor, vårdskandaler, Fas 3, tågkaos och utförsäkringar.
Det visar att Socialdemokraterna har betydligt mer angelägna uppgifter 2012 än inbördeskrig om Juholts verkliga eller påstådda tillkortakommanden.
Ge den nya partiledningen åtminstone ett år med arbetsro!
På partikongressen i april 2013 finns ju faktiskt möjligheter för alla som så önskar att föreslå en annan partiledare.