På Aftonbladets ledarsida 23 mars skrev Ingvar Persson en tankeväckande text om nyligen bortgångne musikern Sven-Erik Magnusson.
”Sven-Ingvars är det svenska folkhemmets soundtrack därför att bandet i 60 år lyckats fånga stämningarna i det svenska samhället”, framhöll Ingvar Persson.
Även i mitt Twitterflöde finns sossar som minns Sven-Erik Magnusson.
”Såg Sven-Ingvars live på SSU-lägret i Ransäter 1979. De körde en svensk version av ´YMCA´ men bytte refrängen till ´Åh SSU´!”, twittrar Mats Erikson, facklig-politisk strateg hos Landsorganisationen.
Det är överhuvudtaget något speciellt med relationen mellan socialdemokratin och dansband. Jag kan utan djupare eftertanke nämna en handfull norrländska sossar som har ett förflutet som dansbandsmusiker.
Den mest kände är landsbygdsminister Sven-Erik Bucht från Karungi, som sjöng och spelade gitarr i dansbandet ”Kalottfolket” under 1970-talet.
Bucht berättar att Sven-Erik Magnusson var en stor inspirationskälla.
”Jag har både dansat, spelat och sjungit med till många låtar med Sven-Ingvars”, säger han.
”Det som utmärkte Sven-Erik Magnusson som artist var hans fantastiska röst och den värme han utstrålade”, fortsätter Bucht och tillägger att hans favoritlåt med Sven-Ingvars är ”Min gitarr”.
Själv vill jag lyfta fram ”Byns enda blondin”, som är en fin liten skildring av en lantbrevbärares vardag och vedermödor.
Jag tror också denna låt rymmer en del av förklaringen till Sven-Ingvars storhet och till den socialdemokratiska kärleken till dansbandsmusik. Det handlar om vanligt folks musik, som Ingvar Persson uttrycker saken i Aftonbladet.
Det är något äkta och verklighetsnära med låtar som handlar om postbilar, fakturor, postorderförskottsavier, tipsvinster och kärleksbrev.