Del 18 i serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) är skriven av Mats Bergstrand och handlar om folkpartisten Ola Ullsten som var statsminister i den folkpartistiska minoritetsregeringen 1978-79.
Bakgrunden var följande: Den borgerliga trepartiregeringen, som tillträdde efter valet 1976, kunde inte enas om kärnkraften och sprack.
Det var ett knepigt parlamentariskt läge när dåvarande talmannen Henry Allard sonderade terrängen för en ny regering.
De fem dåvarande riksdagspartierna blockerade i princip alla lösningar utom en folkpartistisk minoritetsregering.
Men en sådan regering förutsatte passivt stöd från Socialdemokraterna och Olof Palme.
I den avgörande riksdagsomröstningen i oktober 1978 la S-riksdagsgruppen ned sina röster, vilket innebar Ullsten kunde bilda minoritetsregering.
Eftersom Folkpartiet bara hade 39 av riksdagens 349 mandat är detta också den svenska regering som haft absolut smalast parlamentarisk bas.
Det var ett svårsmält beslut för stora delar av arbetarrörelsen. Men det säger något om politikern Olof Palme.
I borgerliga historieskrivningar framställs han mest som en stridens man. Men även Palme sökte samförstånd över blockgränsen.
Han hoppades att de nedlagda rösterna till förmån för Ullstens regering skulle luckra upp blockpolitiken och lägga grunden för ett mer långsiktigt samarbete mellan S och FP.
Så blev det dock inte. Ullsten blev en kortvarig partiledare och drömmen om en blocköverskridande regering med socialdemokrater och socialliberaler kvävdes redan i sin linda.
Nils Edéns liberalsocialdemokratiska regering 1917-1920 förblir därför fortfarande den enda sitt slag, vilket egentligen är ganska märkligt.
Dels gjorde Edéns koalition historiska insatser – den tog initiativ till både rösträttsreformen och lagen om åtta timmars arbetsdag. Sämre regeringar har Sverige haft.
Dels har det alltid funnits idémässiga likheter mellan socialdemokrati och socialliberalism. S och FP har (åtminstone historiskt) haft ungefär samma syn på socialförsäkringar, jämställdhet och fackliga rättigheter.
Men historiska erfarenheter och partiprogram tycks inte spela så stor roll för dagens partistrateger.
Dagens FP-ledare Jan Björklund hör (tillsammans med Centerpartiets Annie Lööf) till dem som uttrycker sig allra hårdast och mest oförsonligt mot statsminister Stefan Löfven (S).
Uppenbarligen föredrar Björklund att räta in sig i en högerfront mot Socialdemokraterna framför att medverka till blocköverskridande uppgörelser om a-kassan, sjukförsäkringen och familjepolitiken.
Arvet från den samarbets- och kompromissinriktade Ullsten har förskingrats. Dagens liberaler befinner sig på nya, outgrundliga vägar.
Folkpartiets valresultat – 5,4 procent (det näst sämsta sedan demokratins genombrott) – tyder inte på att det är en särskilt framgångsrik strategi.
FP har all anledning att fundera på både sin politik och sitt ledarskap.