I veckan rattade jag bilen norrut mot Pajala för att delta i den första Kväänifästi. Jag vill lära mig mer om tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Mer än 150 000 människor tillhör denna nationella minoritet, men den är den mest okända. Mest känd är samer, sedan kommer sverigefinnar, romer, judar och sist tornedalingar.
Full av förväntan svänger jag med en kvarts marginal in på Folkets Hus parkeringen. Jag lämnar av min väska och slår mig ner i biosalongen där dagens fösta föreläsning snart ska börja.
När konferencier i den vackra tornedalsdräkten börjar tala blir det först kortslutning i mitt huvud. Sedan förstår att jag inte förstår.
Hon hälsar välkommen (gissar jag) på meänkieli innan hon sömlöst övergår till svenska.
Inte konstigt. Svenskan är det gemensamma språket, men då och då under dagen slinker det in fraser på meänkieli. Så klart. Det är ju minoritetens språk. För mig blir det en extra kulturell krydda.
Vid lunchpausen ser jag till att hamna vid samma bord som Eva Kvist, verksamhetsledare för STR-T. Hon är nöjd med dagen.
– Det lär bli återkommande. Det har vi nästan lovat nu och det behövs, säger hon.
Jo, tänker jag. Det är alltid bra att samlas, men varför behövs just det här?
– Det är ett sätt att synliggöra vår minoritet. Sannings- och försoningskommissionens slutbetänkandes titel Som om vi inte funnits är talande. Om inte vi själva känner till vår historia och kultur så kan vi inte värna och utveckla den. Det här är ett utmärkt tillfälle att sprida kunskap.
Tornedalingars kultur är inte bara minst känd. Den är också den enda av våra nationella minoriteter som det inte finns en enda kurs om på någon av landets högskolor. Lite konstigt tycker jag, men Eva ger en förklaring.
– Assimileringen var verkligen lyckad här, säger hon och lägger till att hon menar lyckad ur statens perspektiv. Försvenskningen var brutal. Kulturen utraderats på flera sätt.
Eva beskriver hur de fråntogs rätten att äga renar exempelvis, trots att rennäringen varit självklar för minoriteten i många hundra år. Och att språket fortfarande ses ner på. En del vill inte erkänna det som ett riktigt språk.
Jo, jag har hört talas om det där. Hur språket kallas byfinska, hur såren från arbetsstugorna lever kvar och hur den äldre generationen döljer sin bakgrund.
– Okunskap och skam gör att vi ligger efter i att bygga en stolthet kring vår minoritet. Och när vi inte själva känner vårt arv är det svårare att få andra att bidra. Det finns exempelvis inget museum över vår kultur och ytterst lite forskning.
Det finns onekligen mycket att göra så jag undrar vad de prioriterar.
– Vi måste få försoningsarbetet att gå vidare, säger hon. I slutbetänkandet slogs fast att det ska tillsättas en handlingsplan som ska fastställas av riksdagen, men den är inte framtagen. När det inte finns en riktning framåt så går det trögt.
Just när jag tänker att det är ett stort arbete för en relativt liten förening så pekar Eva på två frågor till som föreningen måste prioritera.
Det ska tas fram en ny rennäringslag där de vill komma in tidigt i processen och att de har lämnat in en begäran om att få urfolksstatus som ska följas upp.
Eva och STR-T lär ha att göra. Samtidigt driver de sitt vanliga arbete med verksamhet, kunskapsspridning och information. Imponerande.
Till sist måste jag fråga Eva vad som är det bästa med Tornedalen. Hon tvekar inte när hon säger att det för henne är renarna. Hon kommer från en släkt av renskötare.
– Och allt runt dem, skogen och myrarna, fortsätter hon. Så är det nog för de flesta här. I naturen finns våra smultronställen. I laxgropen, vid älven och på hjortronmyrarna. Vår kultur är djupt sammanflätad med naturen.