I helgen rapporterade NSD under rubriken Man i Gällivare anhållen om en våldtäkt. 

De flesta av oss ser en man i en mörk park framför oss när vi tänker på en våldtäktsförövare. 

Bara i en bemärkelse är den bilden riktig. Den typiska våldtäktsmannen är just en man. Men i övrigt stämmer schablonbilden dåligt.

Bara var femte anmäld våldtäktsman är det som i statistiken kallas för obekant med offret.

De övriga anmälningarna är ganska jämnt fördelade på män som varit nära anhöriga till offret, företrädesvis en partner, och män som på annat sätt varit bekanta med offret, som någon man stött på under en fest eller så.

En våldtäktsman är alltså vem som helst. Det kan vara jobbarkompisen, grannen, snygga killen, en sambo, han på efterfesten eller någon okänd i en mörk park.

Värt att notera är att det här alltså är statistiken för anmälda våldtäkter. 

Enligt flera forskningsrapporter som bland annat Brottsofferrådet (BRÅ) hänvisar till så anmäls bara 10-20 procent av alla våldtäkter. 

Det är ingen vild gissning att de som sker hemma och där förövaren är en partner, är överrepresenterat bland våldtäkter som inte anmäls.

• Det finns en än större skam i att blivit utsatt av någon man lever med. Myten om äktenskaplig rätt lever vidare även om våldtäkt inom äktenskapet är förbjudet.
• Det kan bero på samma skäl som gör att den som blir slagen i sin relation drar sig i det längsta för att anmäla. Det är ju barnens pappa eller någon hon älskar eller har älskat.
• Det kan också vara så att hon inte ens själv förstår att hon utsatts för ett brott. Det kan vara tjatsex, att hon till slut lät honom tränga in trots att hon inte ville och blev öm efteråt. Eller så övergick han till något för våldsamt. Hon kanske sa nej, men minns inte och vågade inte avbryta för att han höll så hårt om hennes hals. All sexuell handling utan uttryckligt samtycke är ett brott.

Att slå eller våldta en kvinna är brott som det är skrämmande lätt att komma undan med. Det råder i princip straffrihet.

Av de våldtäkter som anmäls, alltså 10-20 procent av de som sker, är det i bara 5 procent som leder till fällande dom. 

Detta trots att offret alltså oftast vet vem förövaren är, anmäler honom och genomgår en smärtsam rättsprocess. 

Med så låg uppklarningsgrad är det faktiskt inte konstigt att få kvinnor anmäler.

Vår bild av Våldtäktsmannen som någon som hoppar på dig i mörkret spelar roll. 

Det gör förövaren till ett anonymt monster och då känns det otroligt att det skulle vara den där trevliga killen i baren eller han som är gift med väninnan.

Och gör det svårare att våga anmäla. Om du blivit utsatt av han som är roligast på kontoret eller kompisens schysta brorsa vem kommer då tro dig? Och om uppklarningsgraden är fem procent …

Vi måste orka se verkligheten, inte schablonbilden av våldtäktsmannen. 

Mannen i Gällivare som greps och anhölls ska enligt rapporteringen vara bekant med kvinnan och det misstänkta brottet ska ha begåtts i en bostad. 

Alltså en statistiskt typisk våldtäktsman.

Det går inte en ny galning lös i skuggorna i Gällivare. 

Det är bara samma gamla kvinnohat som slagit till igen. Det vi brottas med varje dag – i Gällivare och i resten av världen.