I maj 2011 valdes Eva Nordmark till ny ordförande i TCO (Tjänstemännens centralorganisation).
Sedan dess har hon gjort sig känd som en samförståndsinriktad kraft på svensk arbetsmarknad. Hon har samtalat och sökt konstruktiv dialog med politiska partier, arbetsgivare och alla upptänkliga samhällsintressen.
Under hela sin ordförandetid har Nordmark även talat sig varm för breda blocköverskridande lösningar.
”Blockpolitiken är farlig för Sverige”, skrev hon i Expressen 22 december 2013.
”Överväg en regering över blockgränsen”, manade TCO-basen i Dagens Industri 23 oktober 2015.
”Sverige är i stort behov av en koalitionsregering i mitten av svensk politik”, sa Eva Nordmark till DI 27 oktober 2017.
I samhällsdebatten har hon ständigt framhållit att det behövs långsiktiga och stabila spelregler för skolan, skatterna, arbetsmarknaden och trygghetssystemen.
Ingen har kunnat missförstå Eva Nordmarks och TCO:s position. Siktet har hela tiden varit inställt på att montera ned den gamla sterila blockpolitiken.
Till exempel var det en väl känd uppfattning när Mikael Sandström, som var statssekreterare (M) i den gamla alliansregeringen, klev in in i rollen som TCO:s chefsekonom i maj 2017.
Nu – helt plötsligt – har emellertid Nordmarks och TCO:s linje blivit ett problem för Mikael Sandström.
I fredags meddelade Sandström (som just nu är tjänstledig från TCO för att arbeta som rådgivare åt M-ledaren Ulf Kristersson) att han säger upp sig från tjänsten som chefsekonom därför att han tycker att Eva Nordmark tagit partipolitisk ställning för att hon skrivit en debattartikel i Dagens Industri där hon ännu en gång pläderar för en blocköverskridande lösning.
Det är ett agerande som säger faktiskt mer om Mikael Sandström än om Eva Nordmark.
Den som läser Eva Nordmarks DI-artikel ser nämligen inget annat än samma position som under alla hennes ordförandeår sedan 2011.
Hon vill ha en blocköverskridande regering därför att hon anser att en sådan skulle tjäna Sverige och TCO-medlemmarna bäst.
Nordmark säger dock inget om den ska ledas av Stefan Löfven (S), Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (L) eller någon annan. Inte heller uttalar sig hon om vilka partier som bör ingå i en koalition.
Uppenbarligen var det en okontroversiell åsikt för Mikael Sandström under 2017 och hela valrörelsen 2018.
Men nu – när han fungerar som rådgivare åt statsministerkandidaten Kristersson (M) – beskrivs detta som ett avsteg från TCO:s roll som partipolitisk obunden organisation.
Det är en ful och grundlös attack mot Eva Nordmark och TCO samtidigt som det är ett tecken på en djupt sorglig utveckling.
Svensk politik befinner sig på ett sluttande plan när det framställs som värsta sossepropagandan att plädera för blocköverskridande lösningar i den politiska mittfåran.
Då är det tydligt att det finns krafter som strävar bort från de samarbetstraditioner som präglat svensk politik och förhållandena på svensk arbetsmarknad sedan demokratins genombrott.
Jag kan förstå att det finns vissa krafter på högerkanten som just nu slickar sig om munnen och drömmer om en M- och KD-regering (understödd av SD) som kan privatisera statliga företag, genomföra massiva skattesänkningar och luckra upp arbetsrätten.
18 augusti skrev Dagens Nyheters ledarsida träffsäkert om ”fiskmåshögern” (som är skränig, aggressiv och gärna kastar skit på sin motståndare).
Jag tror emellertid att en sådan polariserande regering och kraftig högersväng skulle vara direkt skadlig för Sverige.
Jag är istället övertygad om att lösningen på Sveriges utmaningar finns någonstans i politikens mittfält och hos pragmatiska politiker som eftersträvar breda lösningar.
I början av 2018 fick Eva Nordmark ta emot den franska nationalförtjänstordern Ordre National du Mérite för sina insatser för att för att främja jämställdheten och dialogen på arbetsmarknaden.
Jag har svårt att föreställa mig att de krafter som nu underblåser hård blockpolitik och politisk konfrontation kommer att bli föremål för några sådana utmärkelser.
Något borde vi ha lärt av Sveriges historia.
Det är samarbetsmän som Nils Edén och Hjalmar Branting som skrivit in sig i historieböckerna och fört Sverige framåt – inte ytterkantspolitiker som Ernst Trygger och Ivar Vennerström.