Sverige har generellt sett bra levnadsförhållanden för äldre. Sverige toppar faktiskt FN:s globala äldreindex (som tar hänsyn till inkomst, hälsa, miljö m m).
Norge och Tyskland ligger tvåa respektive trea. I botten finns länder som Pakistan, Tanzania och Afghanistan.
Men det betyder inte att allt är bra i den svenska äldreomsorgen.
I SVT-debatten som följde efter TV-serien ”Sveriges bästa äldreboende” hänvisade äldreminister Maria Larsson (KD) flera gånger till Socialstyrelsens enkätundersökning från 2012.
Av 33 400 tillfrågade personer, som bor i särskilt boende, är 80 procent nöjda eller ganska nöjda.
Men det betyder även att det finns en stor grupp, ungefär 20 procent, som är inte är nöjda med sitt äldreboende.
”Att nästan 6 700 seniorer är missnöjda kan vi inte slå oss till ro med”, säger Karl-Erik Olsson, ordförande i pensionärsorganisationen SPF.
I Dagens Nyheter läser jag även om S-veteranen och tidigare statsrådet Gertrud Sigurdsen, 90 år. Hennes bekymmer är att hon inte får plats på ett äldreboende.
”Trots sjukdom, flera svåra fall i hemmet och en uttryckt önskan om att få plats på ett äldreboende tvingas jag bo kvar hemma”, konstaterar hon.
Hon är rädd för vad som kan hända.
”Mitt hälsotillstånd har påtagligt försämrats. Jag är beroende av rollator. Jag känner mig osäker och orolig för att ramla igen. Jag har ramlat tre gånger sedan jag kom hem till min bostad”, berättar Sigurdsen.
Gertrud Sigurdsen är inte ensam. I dagstidningarna läser vi ständigt om liknande exempel – åldringar som känner sig svaga och sköra och kämpar för att få plats på ett äldreboende. Många vill ha hjälp, stöd och närheten till professionell personal.
Därför kan ansvariga politiker inte bara luta sig tillbaka och hänvisa till FN:s äldreindex eller Socialstyrelsens enkätundersökning.
Den demografiska utvecklingen visar dessutom att behoven växer snabbt.
År 1900 – för 113 år sedan – fanns det bara tolv svenskar som var 100 år eller äldre. Sedan har siffran stigit i accellererande takt.
1950 uppgick antalet 100-åringar i Sverige till 43 personer. 2003 hade siffran stigit till hela 1 200 personer, vilket är en ökning med nästan 200 personer bara sedan 2001.
År 2050 beräknas det finnas ungefär 5 100 personer som är 100 år eller äldre i Sverige, enligt SCB. Det är mer än en fyrdubbling jämfört med i dag.
Det är siffror som är ett gott betyg åt den svenska välfärdspolitiken och sjukvården. Men det är en utveckling som även innebär nya utmaningar.
Många äldre klarar sig själva länge, men en dag kommer skröpligheten och behovet av hjälp. Då gäller det även att äldreomsorgen fungerar och har resurser.
Det betyder att vi behöver avstå mer av vår gemensamma samhällsekonomi, av vår bruttonationalprodukt, till äldreomsorgen.
Sverige kan inte fortsätta att prioritera skattesänkningar och ökad privat konsumtion på det sätt som skett under de senaste åren.
Sedan 2006 har skatterna sänkts med ungefär 140 miljarder kronor.
Vi har fått jobbskatteavdrag 1, 2, 3, 4 och 5. Förmögenhetsskatten har slopats. Bolagsskatten, liksom krogmomsen, har sänkts kraftigt.
Det är pengar som kunde ha gjort skillnad i äldreomsorg och skolor. Enbart det femte jobbskatteavdraget motsvarar lönen för 38 051 undersköterskor.
Detta borde också bli en huvudfråga i valdebatten 2014. Äldreomsorgen berör inte bara landets pensionärsorganisationer.
Den som är 18 år och ska rösta för första gången nästa år har gamla mor- och farföräldrar som är beroende av att det finns hemtjänst, färdtjänst och servicehus.
Den som är 50 år och känner sig pigg som en mört i dag, kommer i en inte alltför avlägsen framtid också att behöva hjälp och omsorg för att klara vardagen.