I årets val är det många som bedriver personalvalskampanjer i Norrbotten. Jag tänker inte nämna dem alla eftersom namnen skulle fylla hela sidan.
Men en sak är säker: Personkryssen spelar roll.
Den som låter bli att kryssa överlåter till andra att bestämma vilka som ska vara partiernas främsta företrädare i riksdag, kommuner och landsting.
Personkryssen påverkar. Om tillräckligt många kryssar samma kandidat ändrar det partiernas rangordning av kandidaterna.
Det finns goda exempel i Norrbotten. Karl Petersens framgångsrika krysskampanj i Luleå 2002 är ett stycke lokal politisk historia.
Ett annat exempel är Sven-Erik Buchts lyckade kampanj 2010. Kryssen från 17 674 norrbottningar gjorde att Bucht tog sig hela vägen från Karungi till riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm.
Ibland hör jag partifolk som muttrar åt nyordningen. Partiets värderingar och politik är det viktigaste, säger man.
Absolut. Men partierna har fortfarande kvar makten att bestämma vilka personer som de sätter upp på sina listor. Det innebär att partierna är de som ”varudeklarerar” och garanterar att alla som står på deras valsedlar även representerar partiets program och idéer.
Men personvalet skärper kraven på partiernas valberedningar och nomineringsprocesser.
Förr spelade det inte så stor roll vem som stod på 51:a plats på kommunfullmäktigelistan. Men nu måste partierna räkna med att även den som står långt ned på listan kan kryssa sig fram till toppositionerna.
För väljarna innebär det under alla förhållanden ett demokratiskt mervärde att inte bara kunna välja parti, utan också vilka enskilda individer som ska företräda detta parti.
Beroende på tycke och smak kan de röstberättigade kryssa för att markera om de är nöjda eller missnöjda med partiernas toppkandidater. Väljarna kan lyfta egna favoriter som brinner för någon särskild fråga.
Kryssen ger, kort sagt, mer krydda till den demokratiska anrättningen.
Personvalsinslaget har definitivt kommit för att stanna.