"Det talas lite om sjukförsäkringen nu", säger en långtidssjuk norrbottning i telefonen.
Han har rätt. Det har varit för tyst om tillståndet i sjukförsäkringen under det senaste året. Men fortfarande kvarstår problemen med hårda tidsgränser och utslagning.
Socialstyrelsen ger ett dystert besked om utvecklingen på landets socialkontor.
"Andelen personer som långa perioder inte klarar sin försörjning har ökat. Majoriteten av dem som söker ekonomiskt bistånd gör det på grund av arbetslöshet och sjukdom", skriver Socialstyrelsen i ett pressmeddelande.
I klartext: Människor med diverse krämpor och en historia som rymmer långa sjukskrivningar har svårt att hävda sig det vanliga arbetslivet. Arbetsgivarna vill ha superarbetskraft - de som aldrig är sjuka och alltid orkar jobba 100 procent.
Stupstocksregler och bortre parenteser i sjukförsäkringen är således ingen lösning för den här gruppen.
Det som sker är istället att fler tvingas till soc för att klara mat och hyra. Utanförskapet, det som skulle minska, ökar.
Försäkringskassans statistik visar också att regeringens hårdare regler, som infördes sommaren 2008, inte påverkat sjuktalen.
Faktum är att sjuktalen steg både 2010 och 2011 - stick i stäv med ambitionerna i den borgerliga "sjukförsäkringsreformen"!
De sjuka förblir sjuka, även om ersättningarna försämras.
Sjuktalen är visserligen klart lägre i dag än i början av 2000-talet. Men den stora minskningen skedde faktiskt före regeringens ingrepp 2008.
LO-utredaren Kjell Rautio talar om att förändringarna 2008 har haft "modesta jobbeffekter".
Han konstaterar att andelen som återvänder till arbetslivet från långtidssjukskrivning är detsamma som innan regeringen införde de nya reglerna.
"Ungefär 10 procent får någon form av arbete. Ofta handlar det dock om osäkra anställningar, visstid, deltid eller subventionerade anställningar. Det är ungefär samma siffror som före 2008", säger Rautio.
Haveriet för den borgerliga sjukförsäkringspolitiken skärper kraven på oppositionen. Det finns stora förväntningar på en annan politik efter ett eventuellt regeringsskifte 2014.
I socialförsäkringsutskottet har Tomas Eneroth (S) drivit sjukförsäkringsfrågan hårt. Men det räcker inte med Eneroths engagemang.
Även Socialdemokraternas "fantastiska fyra" (det inre kabinettet med Stefan Löfven, Carin Jämtin, Magdalena Andersson och Mikael Damberg) måste kliva fram.
Socialdemokraterna måste visa att det finns alternativ till den nuvarande politiken.
Det är ett alternativ som måste ha tonvikt på rehabilitering, individuella planer, anpassade arbetsuppgifter och lönebidragsanställningar.
Människor måste ges chansen att återvända till arbetslivet utifrån sina egna individuella förutsättningar och möjligheter.
"Av var och en efter förmåga" är en god devis även för framtiden.
Det är förståeligt att den nya S-ledningen - efter turbulensen 2011 - vill markera att den står för kompetens och stabilitet. Men det räcker inte med hjärna i politiken. Det behövs också hjärta.
S-kongressen i april måste presentera ett hållbart program för de många människor som har svårt att hävda sig i det ordinarie arbetslivet och ständigt lever på marginalen.