Just nu handlar politiken mest om förhandlingar, taktiserande, maktspel och att fördela statsrådstaburetter. Så ska det antagligen vara också direkt efter ett val när den politiska kartan har ritats om.
Men jag vill bara påminna om att det finns ett antal människor runt om i Sverige som förväntar sig att resultatet av detta förhandlingsspel även blir en ny politik som gör skillnad i deras vardag och verklighet.
Under årets Noliamässa i Piteå fungerade jag som samtalsledare vid flera intressanta seminarieövningar. Men det fanns ett seminarium som stack ut.
Det blev knäpptyst i monter U2019 när Gustaf Seppelin Solli klev upp på scenen och berättade om hur han som 19-åring blev märkt för livet efter en arbetsplatsolycka i Luleå 1 november 2011. Alla kände allvaret, att det var politik på riktigt.
Hans historia visar att det återstår massor att göra i arbetslivspolitiken.
Gustaf och hans arbetslag fick i uppgift att rengöra en kalkugn på 48 timmar, en arbetsuppgift som normalt tar två veckor. På plats fanns ingen arbetsledare som visste hur arbetet skulle gå till.
Han brännskadades allvarligt, förlorade flera fingrar och det mesta av sin syn. En av hans arbetskamrater avled av sina skador.
Men fortfarande – snart tre år efter den fruktansvärda olyckan – har rättsmaskineriet inte arbetat klart. Det är obegripligt att det ska behöva ta så länge att utreda och klarlägga vad som skedde.
Kan det råda någon tvekan? Kan det överhuvudtaget vara rimligt att en arbetsgivare ska kunna skicka in en ung, oerfaren människa för att utföra ett direkt livsfarligt arbete?
Finns det överhuvudtaget något som är att beteckna som allvarliga arbetsmiljöbrott om detta inte är det?
I slutet av mars tog riksdagen beslut om en nollvision för dödsolyckor i arbetslivet, det var bra.
Men fallet Gustaf Seppelin Solli visar att det inte räcker med att formulera storstilade målsättningar.
Det krävs framför allt konkreta åtgärder och vassare lagstiftning:
- Arbetsmiljöverket behöver resurser för att kunna göra återkommande inspektioner.
- Skyddsombuden, liksom arbetsgivarna, behöver mer och bättre utbildning.
- Sanktionerna mot dåliga arbetsmiljöer behöver skärpas.
- Rättsväsendet behöver förstärkningar för att kunna utreda arbetsmiljöbrott snabbare.
- Preskriptionstiderna för allvarliga arbetsmiljöbrott måste ses över.
- Arbetslivsforskningen behöver en ny sammanhållen organisation.
Det är arbetsgivarnas ansvar att rätta till usla arbetsmiljöer. Men regering och riksdag kan göra betydligt mer för att sätta press på näringslivet och trycka till mindre nogräknade arbetsgivare.
Jag hoppas att arbetsmiljöfrågorna får ett rejält lyft i höstens regeringsförklaring och statsbudgeten för 2015, när partiernas förhandlingsmaskineri så småningom arbetat färdigt.
Sverige behöver en Lex Gustaf!