Ledare: Gör upp om gruvpolitiken!

I samband med att statsminister Stefan Löfven presenterade sin regering 21 januari fick Sverige en ny näringsminister – Ibrahim Baylan (S).

Det känns som ett stabilt val. Baylan är resultatinriktad och pragmatisk.

I sin tidigare roll som energminister lyckades han samla såväl S och MP som C, KD och M bakom en bred energipolitisk uppgörelse, vilket får sägas vara en prestation.

I den nya rollen väntar nya spännande utmaningar för Baylan. Ett exempel är gruvpolitiken.

2013 tog dåvarande näringsministern Annie Lööf (C) och alliansregeringen fram en mineralstrategi – ett dokument som även backades upp av Socialdemokraterna.

Då förutspåddes en kraftig expansion för gruvnäringen i Sverige.

”Genom att använda vår mineralresurs på ett hållbart sätt, i samklang med miljö-, natur- och kulturvärden, kan vi skapa jobb och tillväxt i hela landet”, skrev Lööf.

År 2030 kan det finnas uppemot 50 gruvor i produktion i Sverige, löd en formulering i strategin. I dag är 16 gruvor i drift i landet.

För sex år kändes 50 gruvor som ett realistiskt mål. Nu känns det inte längre lika självklart.

Flera planerade gruvsatsningar har hamnat i den politiska långbänken – däribland Laver i Älvsbyn och Kallak i Jokkmokk.

Bearbetningskoncessionerna för gruvorna uppfattades som politiskt känslig materia och blev liggande på övergångsregeringens bord.

Sådan senfärdighet håller dock inte i det långa loppet. Berörda företag och kommuner behöver få klara och tydliga besked. Det handlar om stora investeringar med betydelse för den lokala utvecklingen.

”Sveriges attraktivitet som gruvland ska främjas och investeringsklimatet ska förbättras”, heter det ju i den statliga mineralstrategin.

Men just nu går utvecklingen dessvärre i motsatt riktning.

Enligt kanadensiska tankesmedjan Fraser Institute har Sverige blivit mindre attraktivt för gruvinvesterarna.

2016 rankades Sverige på 9:e plats i världen. Nu har Sverige sjunkit till 16:e plats, vilket är illavarslande.

Som skäl anger investerarna och branschen utdragna tillståndsprocesser som kostar både tid, pengar och engagemang.

Det är oroande för Sverige som industrination men även för klimatpolitiken.

Det är allvarligt för både Sverige och världen om byråkratins kvarnar mal så långsamt att investerarna börjar söka sig till länder med sämre miljölagar än Sverige.

Därför måste Baylan genast ta till sig kravet på rättssäkra och effektivare tillståndsprocesser.

Det håller inte längre med att tillsätta ytterligare utredningar om frågan. Nu krävs skarpa beslut.

Gruvpolitiken finns inte nämnd i uppgörelsen mellan S, MP, C och L. Men rimligen borde Baylan kunna göra upp med Annie Lööf och Centerpartiet även om gruvfrågorna.

”Sverige är idag EU:s ledande gruv- och mineralnation och en del av målet med Sveriges mineralstrategi är att den positionen ska förstärkas”, underströk Annie Lööf i regeringens mineralstrategi för sex år sedan.

Det förefaller som en rimlig utgångspunkt även för dagens socialdemokratiska näringsminister.