En partiledardebatt i riksdagen kan ofta vara förutsägbar. Men ibland blir det intressanta och tankeväckande replikskiften.
Ett sådant exempel i onsdagens debatt var en ordväxling mellan Gustav Fridolin (MP) och Jonas Sjöstedt (V) i slutet av debatten.
Fridolin framhöll vikten av skatter för att finansiera skolor och andra gemensamma angelägenheter.
”Men det finns såklart bra skatter och dåliga skatter”, framhöll Fridolin.
Som ett exempel på en dålig skatt pekade Fridolin på arvsskatten, som S, V och MP var överens om att avskaffa 2004.
”De rika planerade bort den, men den slog hårt mot familjer där någon gick bort i förtid, och den slog särskilt hårt mot företag i den gröna näringen – alltså de företag vi behöver ha fler av efter klimatomställningen”, konstaterade Fridolin.
Av det skälet vände sig det gröna språkröret mot att Vänsterpartiet nu bytt fot och vill återinföra arvsskatten.
Jonas Sjöstedt replikerade att även de rika måste bidra till välfärden.
”Varför ska de som ärver miljarder, som de inte själva har jobbat ihop, inte betala en enda krona i skatt på de miljarderna?”, undrade Sjöstedt.
Fridolin stod dock på sig och upprepade att den tidigare arvsskatten inte påverkade miljardärerna det minsta.
”De rika planerade bort arvsskatten. Den slog mot jordbrukaren som ville ha ett generationsskifte i sitt företag. Den slog mot en familj där en av föräldrarna dog alldeles för tidigt. Det var därför vi tog bort arvsskatten”, underströk han.
Replikväxlingen säger en hel del om politikens svårigheter.
Det är ingen orimlig princip att de som är förmögna och har det gott ställt ska bidra med en slant extra till välfärden. ”Skatt efter bärkraft” är en gammal god tanke.
Men det är givetvis inte önskvärt att rigga skattesystem som, till exempel, försvårar generationsskiften i vanliga små familjeföretag på landet.
Därför krävs en ordentlig genomgång av alla eventuella för- och nackdelar innan riksdag och regering tar ställning till den här typen av förslag. Det är lätt säga tulipanaros men svårare att göra en.
Som jag skrivit tidigare på denna sida är jag övertygad om att skulle behövas en ny samlad översyn av hela skattesystemet.
Den senaste tiden har det kommit skattepolitiska utspel från både LO och TCO som stärkt mig i den övertygelsen. De har pekat på diverse brister i dagens system men deras lösningar har spretat åt alla håll och kanter.
Sannolikt är det för mycket begärt att det politiska systemet ska hinna leverera en ny stor skattereform före valet 2018.
Men både regerings- och allianspartierna borde se värdet av en skatteuppgörelse som tryggar en stabil och långsiktig finansiering av den svenska välfärden.
Varken företag eller enskilda löntagare är betjänta av ryckighet och tvära kast i skattepolitiken.
1990-91 enades dåtidens främsta politiska samarbetsingenjörer Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP/L) om ”århundradets skattereform”.
Nu – ett kvartssekel senare – skulle det behövas en liknande bred samförståndslösning för att hantera dagens och framtidens utmaningar för skattesystemet.