Something is rotten in the state of Sweden, skulle Shakespeare sagt.
Jag syftar faktiskt inte på att Ulf Kristersson anställde sin gamla bästis Henrik Landerholm som säkerhetsrådgivare på Regeringskansliet. Och det pärlband av skandaler som han lämnat efter sig.
Det ofattbara i att Landerholm mitt under Natoprocessen glömmer sin mobiltelefon på Ungerns ambassad, alltså en av de stater som just då stoppade Sveriges medlemskap.
Eller hur han glömmer hemligstämplande och säkerhetsklassade dokument på en kursgård. Dokument som hittas av en georgisk medborgare med kopplingar till tjetjenska extremister.
Statsministern sopar Landerholms skandaler under mattan. Säpo dömer ut Regeringskansliets egen granskning som felaktig. Och polisen hittar nya uppgifter som gör att utredningen bara växer.
Borde statsministern avgå? frågar nu allt fler experter. För varje avslöjande om Landerholm blir det tydligt hur långt ner Ulf Kristerssons egna fingrar är i den där syltburken.
Nog får det ens tankar att dras till Sverige som en bananrepublik, en rutten sådan.
Men det är som sagt inte Landerholm-affären jag syftar på.
Sverige fick i måndags kritik från organisationen Transparency International. De kräver att vi skärper reglerna för ministrars aktiehandel efter två häpnadsväckande avslöjanden.
- Arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) köpte aktier i Ericsson samma dag som regeringen gav två miljarder kronor till en forskningssatsning som Ericsson efterfrågat.
- Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) köpte aktier i försvarsbolaget Mildef samtidigt som Sverige förhandlade om en miljardorder av stridsfordon som Mildef levererar utrustning till.
Båda ministrarna säger att de följt det regelverket. Det är nog sant, men för den skull är det inte rätt.
Att använda sin politiska position för att tjäna pengar fel – riktigt fel.
Så varför är inte regelverket hårdare, som det är i många andra länder?
Det enkla svaret är att vi i Sverige har utgått från att folk, även politiker, har sunt förnuft och förstår att det är olämpligt, omoraliskt och fel. Det visar sig dock inte gälla alla.
Persson och Malmer Stegegard är bara två exempel på klandervärt beteende. Det vanliga är att bananrepublik-beteenden uppstår efter att man avgått.
Lobbybranschen är nedlusad av ex-politiker som använder sin gamla kontaktlista för att sälja någon annans idéer till nuvarande beslutsfattare.
Även om det är en överväldigande majoritet av högerfolk så finns idag företrädare från hela den politiska paletten representerad på flera PR-/PA-byråer. Det gör det inte bättre.
Vissa tar inte vägen via en byrå, exempelvis Filippa Reinfeldt (M) som gick från att vara sjukvårdslandstingsråd till att bli vårdlobbyist hos privata sjukvårdsföretaget Aleris.
Andra går lite fram och tillbaka. Lotta Edholm (L) avgick som skolborgarråd för bli konsult och delägare i en byrå inriktad på att hjälpa privata företag att ta sig in i offentlig sektor. Hon satt också i en friskolekoncerns styrelse. Idag är hon vår skolminister.
Uppenbart räcker inte sunt förnuft och folkvett längre.
Efter avslöjandena om de två ministrarnas tveksamma aktieköp har många pekat på behovet av en skärpning av Sveriges regelverk för ministrars aktieinnehav.
Bland annat föreslås att ministrar som handlar med aktier ska använda sig av en förvaltare, alltså inte fatta de enskilda köp- och säljbesluten själva.
Det låter som ett bra förslag, men inte tillräckligt.
Ännu bättre vore det med ministrar som bryr sig mer om sitt uppdrag än om sig själva, som vill göra bra saker för Sverige och som driver politik för att ta landet ur kostnadskrisen som slår mot vanligt folk.
Men för att få det måste vi byta regering.