Enligt SCB-statistiken bodde det 5 086 personer i Jokkmokk vid årsskiftet. Dessa 5 086 människor behöver inte trängas med varandra.
Jokkmokk är till ytan Sveriges näst största kommun. Den totala ytan är hela 19 474 kvadratkilometer.
Det innebär att det bor bara 0,3 personer per kvadratkilometer i den gigantiska kommunen.
Således finns det gott om plats för både människor och näringsliv att verka i kommunen. Man behöver inte ställa fjällturism, renskötsel eller gruvor mot varandra.
Jokkmokk har heller inte problem med att det är för mycket investeringar och företagsetableringar i kommunen. Under en följd av år Jokkmokk tvärtom haft stora svårigheter att utveckla näringslivet och bredda arbetsmarknaden.
Invånarantalet har minskat stadigt sedan de glada dagarna på 1950- och 1960-talen.
Enbart under de senaste 20 åren har befolkningen i Jokkmokk minskat med hela 1500 personer.
Befolkningstappet får konsekvenser på många områden. Färre invånare betyder minskat underlag och en successiv utarmning av skolor, affärer och andra lokala verksamheter.
Därför är det högst begripligt att jobb- och näringspolitiken är ett högt prioriterat område för kommunalrådet Stefan Andersson och den hårt arbetande kommunledningen. Jokkmokk behöver fler ben att stå på.
Den insikten verkar också finnas bland en klar majoritet av jokkmokksborna.
I kommunvalet 2010 bröt Socialdemokraterna i Jokkmokk mot rikstrenden och ökade till 47 procent.
Tillsammans med samarbetspartiet FJK (Framtid i Jokkmokks kommun) utgör S en klar och tydlig majoritet.
De två partierna förfogar över 18 av 31 mandat i kommunfullmäktige.
Med 442 personkryss blev dessutom S-rådet Stefan Andersson den överlägset mest populäre politikern i kommunen.
Det gör att man lugnt kan säga att Jokkmokk har en politisk ledning med folklig förankring.
Denna kommunledning har heller aldrig hymlat om sina åsikter om en eventuell gruvbrytning i kommunen.
Redan i de lokala valdebatterna före valet 2010 deklarerade Stefan Andersson att han har en i grunden positiv inställning.
Därför finns skäl att fråga sig hur stort det lokala motståndet mot provbrytningarna i Kallak egentligen är.
Aktivisterna, som vill stoppa gruvprojektet, försöker skapa bilden av att det finns ett starkt lokalt motstånd.
Men när jokkmokksborna tyckt till i allmänna och fria val har de faktiskt röstat fram ett styre som inte är främmande för en gruvetablering.
Det berörda gruvföretaget har dessutom fått undersökningstillstånd från den ansvariga statliga myndigheten, Bergsstaten.
Jokkmokk Iron Mines har alltså all rätt att genomföra sina provbrytningar i lugn och ro.
De som vill får naturligtvis ändå protestera, demonstrera, skriva insändare eller starta Facebook-grupper. Sådant är självklara demokratiska rättigheter.
Men när aktivisterna stoppar arbetet gör de sig faktiskt skyldiga till brott. Det handla om egenmäktigt förfarande, störande av den allmänna ordningen eller ohörsamhet mot ordningsmakten.
Demonstrationsfriheten innebär inte att man får göra vad som helst.