Under måndagen genomför Swemin, gruvnäringens branschorganisation, sitt höstmöte i Stockholm.
Det finns en del att tala om.
2018 är det prick fem år sedan dåvarande näringsministern Annie Lööf (C) presenterade alliansregeringens mineralstrategi – ett dokument som även backades upp av Socialdemokraterna.
Då förutspådde regeringen en kraftig expansion för gruvnäringen i Sverige.
”Genom att använda vår mineralresurs på ett hållbart sätt, i samklang med miljö-, natur- och kulturvärden, kan vi skapa jobb och tillväxt i hela landet”, skrev Lööf.
År 2030 kan det finnas uppemot 50 gruvor i produktion i Sverige, löd en formulering i strategin.
Då kändes det som en realistisk ambition. Nu känns den inte längre lika självklar.
Flera planerade gruvsatsningar har hamnat i den politiska långbänken – däribland Laver i Älvsbyn och Kallak i Jokkmokk.
Bearbetningskoncessionerna för gruvorna har uppfattats som politiskt känslig materia och blivit liggande på regeringens bord.
Sådan senfärdighet håller inte i längden. Berörda företag och kommuner behöver få klara och tydliga besked från statsmakterna. Det handlar om stora investeringar med betydelse för den lokala utvecklingen.
”Sveriges attaktivitet som gruvland ska främjas och investeringsklimatet ska förbättras”, heter det ju i den statliga mineralstrategin.
Nu gäller det att visa det även i praktisk politisk handling.
Det saknas inte fakta eller underlag för regeringsbeslut.
Alla intressen (gruvföretag, lokalpolitiker, miljöorganisationer, samebyar, myndigheter och andra) har under lång tid haft möjlighet att framföra sina synpunkter. Argumenten för och emot har upprepats.
Just nu har Sverige en övergångsregering som ska undvika kontroversiella frågor.
Bearbetningskoncessionerna för Laver och Kallak borde dock vara ärenden som behandlas snabbt av den nya regering som så småningom ska tillträda.
Själv är jag övertygad om att det är fullt möjligt att etablera nya gruvor parallellt med annan verksamhet i norr.
Titta bara på Kirunas och Gällivare utveckling under 100 år! Gruvor, rennäring och turistföretag samexisterar.
Vägar och järnvägar, som byggts upp för gruvornas skull, har gjort det möjligt för fler att upptäcka den vackra fjällvärlden i norr.
Malmbanan är till glädje även för fjällturismen och besöksnäringen i Abisko, Björkliden och Riksgränsen.
Olika verksamheter drar nytta av varandra.
Den som betänker hur det glesbebyggda Norrbotten ser ut inser snabbt också att det finns plats för både det ena och andra i länet.
Det kommer inte att saknas orörd natur om regeringen ger grönt ljus för Kallak och Laver.
”En gruvetablering i Kallak innebär att mindre än en promille av Jokkmokks kommuns yta används för en etablering som genererar hundratals jobb. Inom vår kommun ryms Skåne, Halland och Blekinge tillsammans”, skriver Jokkmokks kommun i ett yttrande till regeringen.
Låt oss dessutom för en stund begrunda hur vi använder våra marker i Sverige.
Sverige använder för närvarande ungefär 35 000 hektar för golfbanor – en verksamhet som fortsätter att växa kraftigt år efter år.
Enligt SGU (Sveriges geologiska undersökning) finns dock bara cirka 9 000 hektar gruvmark i hela Sverige. Gruvområdena i Aitik och Kiruna, som är störst, uppgår tillsammans till 5 100 hektar.
Annorlunda uttryckt: Sverige nyttjar enorma markytor för förströelse i form av golf. Landet avsätter emellertid bara mindre områden för gruvor som skapar jobb, lokal tillväxt och exportinkomster.
Det borde leda till en smula eftertanke inför de beslut som så småningom måste komma från regeringshåll.