Onsdag 24 april samlas företrädare för samtliga kommuner i Norrbotten i stadshuset i Kiruna.
I talarstolen för att välkomna församlingen står Gunnar Selberg (C), kommunstyrelsens ordförande i Kiruna.
Det kommer att bli en märklig upplevelse, minst sagt. Samme Gunnar Selberg går nu nämligen i spetsen för att Kiruna ska lämna samarbetsorganet Norrbottens kommuner!
Selberg betecknar sig som centerpartist. Men han låter mer som Nigel Farage och Donald Trump än Annie Lööf.
Kiruna ska klara sig på egen hand. Det kostar för mycket att delta i samverkansorganen.
Det är samma andas barn som brittiska brexitörer och amerikanska isolationister. Selberg vänder sig inåt istället för att odla samarbete och omvärldskontakter.
Det är emellertid ingen konstruktiv väg framåt för Norrbotten eller Kiruna.
Länets kommuner är inga stora aktörer i riket eller på den internationella arenan.
Tillsammans har de 14 kommunerna i Norrbotten bara 2,5 procent av rikets befolkning.
Därför gäller det att samverka och hålla ihop för att få genomslag för Norrbottens krav och intressen.
Det blir svårt att få igenom regionala utvecklingsidéer på nationell nivå eller inom EU om olika delar av länet drar åt skilda håll.
Tag bara den nationella infrastrukturplanen för perioden 2018-2029.
Norrbotten hör till de regioner som fick bäst utdelning. Bland annat innehåller planen större reinvesteringar på Malmbanan samt uppdrag till Trafikverket att genomföra en bristanalys på sträckan Narvik-Luleå.
Vidare föreslås mer pengar till Malmporten och ytterligare insatser på E10. Plus en massa annat.
Sådana resultat uppstår inte ur tomma intet. De är produkter av att regionens företrädare hållit ihop och pekat ut ett antal viktiga framtidsinvesteringar.
Jag har själv hört infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) berömma Norrbotten för att ha presentera tydliga regionala prioriteringar.
Kommunalråden har inte sprungit kors och tvärs i trapporna på departementet, vilket så klart underlättat Eneroths och regeringens beslut.
Det säger även något om det tidigare S-ledarskapet i Kiruna. Tidigare kommunalrådet Kristina Zakrisson (S) ansåg inte ”sig själv nock”.
Hon bildade allianser med andra, vilket gav större tryck bakom kraven på infrastrukturinvesteringar i Malmfälten och följaktligen även tydliga spår i den nationella politiken.
På samma sätt var det med ersättningsjobben för Radiotjänst i Kiruna.
Tillsammans med facket och andra regionala företrädare uppvaktade Zakrisson civilminister Ardalan Shekarabi (S) – och mitten av juni levererade regeringen ett Kirunapaket med 120 nya statliga jobb.
Hårt, enträget och lågmält politiskt vardagsslit bär frukt.
Sådant skapar inte lika stora tidningsrubriker som gapig populism och högljudd retorik. Men i längden är det klokare. Resultat är bättre än plakat.
Noterbart är dessutom att Kirunas utträde ur Norrbottens kommuner genast skulle skapa ett antal problem för kommunen.
Tillsammans har de 14 kommunerna skrivit under massor av gemensamma avtal. Enbart på det sociala området finns ett 20-tal avtal mellan Norrbottens kommuner och Region Norrbotten.
Alla dessa avtal tvingas Kiruna förhandla om på egen hand när kommunen ställer sig utanför det regionala samarbetet. Då kan kommunen inte längre räkna med draghjälp och stöd från andra.
Det blir samma allena vandring som det blir för Storbritannien efter ett EU-utträde.
”Ensam är inte stark, utan bara ensam”, skrev helt riktigt socialdemokraten Mats Taaveniku i NSD 14 februari.
I artikeln pekade han på vikten av att Kiruna samarbetar med andra för att få stöd för investeringar i rymdverksamheten eller utbildningssektorn.
Antagligen är det för mycket begärt att Gunnar Selberg ska lyssna och ta till sig dessa argument.
Men det finns andra i kommunfullmäktige som borde förstå farorna med Selbergs sekteristiska strategi.
Till exempel borde hans linje väcka vissa tankar och funderingar hos en pragmatisk och sansad M-politiker som Stefan Sydberg.