Mitt i sommaren 2011 kom nyheten om att det hade skett ett terrordåd i Oslo.
En explosion i regeringskvarteret toppade nyheterna och chockade oss alla. Att åtta människor hade dött, och ovissheten i att gärningsmannen hade flytt var skräckfyllt.
Nio personer skadades allvarligt och 200 lindrigt.
På Utøya spreds nyheten om vad som hänt, men de unga lugnades med att de var på den säkraste platsen de kunde vara på. En ö, som inte är lätt att ta sig till.
Men det var just det som hände.
Anders Behring Breivik tog sig dit klädd som en polis.
Han fick folk att samla sig runt honom, sen började han skjuta.
Hatet drev honom att skjuta ihjäl 67 personer, de flesta dödsfallen mellan 14 och 20 år. Ytterligare 33 personer träffades av skott, men dog inte av skadorna Två dog genom drunkning och fall när de försökte fly.
Enligt honom var motivet att varna Arbeiderpartiet och förhindra partiets rekryteringsmöjligheter.
Jag har vänner som var på plats under 22 juli. Jag har varit på Utøya två gånger.
Första gången förstod jag överhuvudtaget inte varför arbetarrörelsen i Norge valde att ha det kvar.
Redan på båten dit var känslorna överväldigande och gråten i halsen.
Då ser jag texten ”Hei, hei, på tide å stå opp og endre verda”.
Texten är skriven på båten. Det är dags för oss att ändra världen. Det värmde.
Många tårar fälldes när jag gick rundvandringen. Att få höra berättelserna om hur unga engagerade åkte på sommarläger och var med om den värsta skräcken. På grund av deras politiska engagemang.
Att få se skotthålen och blodfläckarna som är kvar. Läsa meddelandena skrivna i skräck där de tog farväl av sina föräldrar och syskon. Att få gå längs kärleksstigen där de gömde sig vid klipporna, där vissa blev skjutna när de försökte ge sig ut i vattnet.
Det var minst sagt emotionellt.
Men när jag har pratat med mina vänner som var på plats så har de sagt samma sak: vi ska inte låta hatet vinna.
Det fanns ett val. Att lägga ner och ge upp, eller ta tillbaka ön. AUF valde det sistnämnda. Och trots min inledande känsla i första besöket på ön så förstår jag. Det är en fantastisk ö.
Utøya är en plats där unga kan träffas med likasinnade, diskutera politik och hitta samhörighet. De har valt att ta tillbaka Utøya med framtidstro. Samtidigt har de behållit spår som gör att terrordådet aldrig går att glömma, och pratar om det varje gång man kommer till dit.
Och vi behöver göra ett större arbete med hatet som växer sig allt starkare i samhället. För det har inte blivit bättre, snarare värre.
Utvecklingen i världen går år helt fel håll och hatet är otroligt farligt.
Därför får vi aldrig sluta prata om det, utbilda och vara öppna i våra diskussioner.
"Hei, hei, på tide å stå opp og endre verda" har blivit en symbol för motståndskraft och engagemang för demokrati och positiva förändringar. Vi behöver arbeta för en bättre framtid, för oss och för framtida generationer.
Men det är också en påminnelse att även efter svåra tider är det viktigt att resa sig och arbeta för en bättre värld.
Det har nu gått 14 år sedan terrorattacken på Utøya.
Vi får aldrig glömma, aldrig sluta prata om vad som hände och aldrig låta det hända igen.
Aldri tie, aldri glemme.