Så är vi nu där igen. Efter en kort parentes på fyra år har vi nu återgått till vardagen med minoritetsregering i Sverige.
I tidningar, radio och TV rapporteras yrvaket som om något oväntat och sensationellt har överraskat oss, men faktum är att sedan vår författning infördes 1970 har vi bara haft två majoritetsregeringar före Fredrik Reinfeldts.
Båda leddes av Thorbjörn Fälldin och båda havererade i förtid 1978 och 1981.
Det är inte det matematiska flertalet som skapar en stark regering som kan åstadkomma resultat. Det är den inre sammanhållningen och förmågan att skapa majoriteter i riksdagen som är avgörande.
Alla socialdemokratiska regeringar har regerat i minoritet och därmed varit beroende av att locka andra partier i riksdagen för att överhuvudtaget kunna få några beslut fattade.
Det nya i dagens situation är att Sverigedemokraterna nu finns i riksdagen. Det krånglar till det men ändrar inte det grundläggande parlamentariska mönstret. Risken är stor att vi nu har sett den sista majoritetsregeringen på länge, eftersom ytterligare ett parti gör att majoritet för endera blocket i fortsättningen blir än mer avlägset.
Varken alliansen eller de rödgröna lyckades få egen majoritet i riksdagen, på grund av Sverigedemokraternas inträde. Men det gör inte Sverigedemokraterna till vågmästare, som det sägs i radio och tv och skrivs i tidningarna.
Det är inte Sverigedemokraterna som skall styra landet, det är regeringen.
Det är regeringens uppgift att skapa majoritet för sina förslag i riksdagen. Det är statsministern som är vågmästare.
Uttrycket vågmästare uppstod på 1920-talet när C-G Ekman som chef för en liberal minoritetsregering manövrerade mellan högern och socialdemokraterna genom att få stöd av än det ena, än det andra. Han kallades därför för vågmästare.
I den riksdag som nu har valts är det Reinfeldt som skall välja om han skall söka stöd hos de rödgröna eller om han skall vända sig till Sverigedemokraterna. Valet är hans och ingen annans.
Att högmodigt vända sig ingenstans kommer inte att ge den beslutsförmåga som landet kräver.
För egen del har jag suttit i minoritetsregeringar i tio år och dessutom varit centralt placerad under Carl Bildts misslyckade minoritetsregering 1991-94. Jag har sett och deltagit i massor av förhandlingar och samtal för att skapa stöd i riksdagen för regeringsförslag.
Det har gällt både angenäma förbättringar och tuffa nedskärningar under kriser. Denna vardag i svensk politik sedan decennier gör att jag har svårt att förstå dagens upphetsning.
Trots minoritet har det gått att åstadkomma imponerande handlingsförmåga, till exempel vid budgetsaneringen efter 1994 eller den stora skattereformen 1990 (som nu är upphävd).
Men för att det skall fungera krävs att regeringen tar initiativ för att vinna majoriteter. Andra partier måste lockas att medverka. Det kräver ödmjukhet och flexibilitet, ett givande och tagande. Utan kompromissvilja blir det ofta stopp, prestige är ett hinder för beslutsförmåga.
Jag inser att detta är ett svårt trauma för en regering och en statsminister som hittills visat en helt motsatt attityd än den som kommer att krävas i minoritet.
Med arrogans och aggressivitet kommer ingen minoritetsregering långt, istället är det samtal och kompromissvilja som behövs.
Det tror jag väljarna uppskattar, eller kanske till och med förväntar sig av oss folkvalda politiker.