Det har hettat till rejält i inrikespolitiken den här våren.
Partiledare avgår, opinionssiffror går upp och ner och allt fler skandaler hos SD avslöjas.
Den pågående S-kongress är ändå den stora aktuella händelsen. Ett nytt partiprogram är antaget och man har enats om att avskaffa det orättvisa karensavdraget.
På torsdagen beslutades om den ekonomiska politiken, förutsättningen för all annan politik så att säga.
Som alltid är det svårt att följa med i vad som sker inne i kongressalen, men en sak stod klart efter besluten: Socialdemokraterna tar steg till att bli mer socialdemokratiskt.
Det finns en stor frustration runt om i landet. Varenda kommunpolitiker märker hur en mager ekonomisk politik på nationell nivå drabbar ute i verkligheten.
Resurserna räcker helt enkelt inte till den sjukvård, äldreomsorg och skola man vill ge medborgarna.
Inte minst i norra Sverige är det tydligt hur vinster från arbetet i skogen, på fabrikerna och i gruvorna går rakt in i statskassan. Och där används de till skattesänkningar istället för att säkra välfärden här uppe där tillväxten skapas.
S-kongressen spetsade besluten och ekonomisk politik ytterligare från partistyrelsens förslag och markerade att nu får det vara slut med den gamla snäva ekonomiska doktrinen från 90-talet.
Exempelvis syns det genom beslut om att lånefinansiera till strategiska infrastrukturprojekt, vilket är helt centralt för Norrbotten. Här behövs mer järnväg och bättre vägar både för näringslivet och oss som bor här.
Ett annat tydligt ställningstanden från kongressen är att välfärden måste säkrats med större skatteinkomster.
Höjda statliga skatter innebär att de som tjänar mest får betala mer och att hårt prövade kommuner runt om i landet kanske inte behöver höja skatten ytterligare.
Det är det här som högern försöker skrämmas med när de vill ”Varna för S vänstersväng”.
För mig får de gärna fortsätta basunera ut att S är beredda att se till att det byggs mer järnväg och att vägarna förbättras. Och att S sätter välfärden främst genom att tillföra mer pengar till skola, vård och omsorg.
Det är få som är rädda för det. Tvärtom så önskar sig många en ny riktning för Sverige och en mer socialdemokratisk socialdemokrati.
Men visst, jag förstår högerns desperation. Det går verkligen inte bra för regeringen. Ett parti ligger stadigt under fyraprocentsspärren och ännu ett pendlar på och under. I nära nog varje undersökning är statsministerns eget parti mindre än SD.
Sverige har en svag regering och en regering med svagt stöd.
Förutom att deras politik slår mot jobb, tillväxt och välfärd så drabbar statsministerns dåliga ledarskap landet i en osäker tid. Debaclet med nationella säkerhetsrådgivare är bara ett exempel som är ovärdigt en stabil demokrati.
Men att regeringen inte klarar uppdraget och att statsministern klantar till det i tid och otid är inte skäl att smutskasta oppositionen.
Det vore klädsamt om regeringen kunde lägga sin energi på att styra landet i stället för att kampanja.
Det är faktiskt ett och ett halvt år kvar på deras mandatperiod och de saknar inte uppgifter. Sverige ligger i EU-botten vad gäller tillväxt, matpriserna fortsätter rusa och arbetslösheten biter sig fast.
Om de inte mäktar med uppdraget så kan de ju alltid avgå. Det finns en som är redo att ta över.
Hon leder ett parti som fick 34,7 procent i senaste opinionsundersökningen och hennes förtroende hos väljarna är nu upp i imponerande 58 procent.
Och viktigast, kongressen ger henne mandat att bryta Sveriges ”högersväng”.