Väl framme i Luleå möts jag av tystnad. Det enda som hörs är avlägset fågelkvitter. Ingen stress.
Busschaufförens blick bekräftar min känsla när jag stiger på. Han har tid.
Jag har lämnat Stockholms tvärnitande bilbromsningar och galopperande klackar bakom mig.
Här är det vindpustarna som susar i trädkronorna, och istället för flackande blickar möter fotgängarna jag ser längs Gültzaudden min blick.
Luleås soundtrack består av älvens porlande ljud. Ett lugn jag vanligen söker på Spotify för att lindra stressen i storstadsbruset. Inget man behöver här.
Här behövs inget glamping tält för tusentals kronor, eller skogsduschar och isvaks-floating för att varva ner.
Här finns en omfamnande känsla av lugn. Det får ta tid. Det får ha eftertanke. Ingen brådska.
Det ger mig samma sorts trygghetskänsla som jag känt under ett fåtal tillfällen i livet. Främst som barn. Av att klappa farmors hand och känna den där fjärilstunna, nästan genomskinliga hyn som var så ofattbar len. Vars mönster liknande vattenspeglingen i Luleälven.
Raka motsatsen till känslan jag möttes av när jag kom tillbaka till Sverige efter många år i Wien.
Jag kom hem till ett Stockholm där rusningstrafiken på varje 7-Eleven och Espressohouse signalerade: Du kommer aldrig att komma ikapp.
I Wien var kaféerna en annan värld. Där var stammisarna en del av inredningen, precis som ägarna – och bakelserna också för den delen. Självklara i rummets rytm.
Lite som på Café Metropol i Luleå. Här får man kaffet i egen kanna.
Fokuset ligger på människor, samtal, minnen. I Stockholm försvinner allt fler besökare bakom Laptop skärmar, ivrigt tippande på sina tangentbord.
Och på NSD:s redaktion: inga viskande känslor av bluff eller jäkt. Här finns plats för närvaro – till och med för långa fikapauser då och då.
Och just där, vid kaffeautomaten, lyser en liten skylt upp som nästan känns absurd i sin skönhet: Wiener Melange. Min älsklingskaffe från Wien, i en maskin i Norrbotten. En påminnelse om att det går att bära det bästa från olika världar.
Att förankra det långsamma i det moderna. Det är inget litet. Det är poesi i pulverform.
I bakgrunden, på P4 Norrbotten, hör jag Tracy Chapmans sjunga:
And I, I had a feeling that I belonged
I, I had a feeling I could be someone
På Google Maps ser jag att Norrbotten ligger lika långt bort från Stockholm som Wien, drygt 1200 kilometer. Samma distans – men två helt olika världar.
Och just nu är det norrut framtiden ritas.
Men vad ska hända med det mänskliga tempot när Norrbotten omvandlas till Europas gröna industrimotor?
Att industrin växer är ju nödvändigt. Klimatomställningen kräver det. Jobben som skapas är viktiga – för regionen, för Sverige, för planeten.
Men mitt i denna utveckling får vi inte glömma vad det är vi faktiskt bygger för framtid. För vem? Och på vilka villkor?
Det är såklart inte fel att vilja bygga nytt. Men vi måste värna det som inte får plats i ett Excel-ark: samtalen, rytmen, långsamheten.
Norrbotten har väckt en ny sorts längtan i mig. Det jag har funnit här är mer än bara trygghet, det är en påminnelse om att vara snäll och hänsynsfull i mörka tider. Och att värna om det gemensamma och kollektiva. Det är där jag mår som bäst, i snällt umgänge med andra. Jag vill inte bara vara en siffra i systemet som är omgiven av främlingar.
Och ja – kanske också skönheten i att få dricka en Wiener Melange i ett Norrbottniskt fikarum, och känna att det finns plats att vara någon. Inte någon viktig. Bara någon som hör hemma. I sin egen takt.