Ledare: I skuggan av Borg

Vad ska stater som kämpar med hög arbetslöshet och samtidigt har stora underskott i budgeten göra för att få ordning på sin ekonomi?
Debatten är het i USA och Storbritannien, men förs också inom EU.

Skär hårt i de offentliga utgifterna, råder högerpolitiker och nyliberala ekonomer runt om i världen. Receptet kan låta klokt och till och med självklart.
Stater måste väl, precis som hushåll, minska sina utgifter och försöka öka inkomsterna när det sinar i kassan?
Men statens roll i ekonomin är annorlunda än det enskilda hushållets. Staten har till uppgift att hålla aktiviteten i ekonomin på högsta möjliga nivå (utan att prisökningarna tar fart).

När hushåll och företag håller igen därför att de är tvungna till det, måste staten dra på sig underskott. Annars skulle ekonomin rasa ännu mer.
Därför skriver ekonomer till vänster inte under på nedskärningspolitiken.

I en kolumn noterade affärstidningen Financial Times ekonomiske redaktör Martin Wolf nyligen att han ofta hör kommentarer som säger att det inte går att minska skulden genom att låna.
Wolf menar istället att motsatsen gäller:
"Vi kan bara minska skulden genom att låna."

Wolf menar att konkurser i mängd och en ny konjunkturnedgång skulle bli resultatet om inte staten är beredd att öka underskotten.
"Jag fruktar att resultatet av tagelskjortepolitiken kommer att knäcka en del länder och möjligen även eurozonen självt."

I Sverige har vi inte behövt balansera på underskottsbranten som många andra länder.
Men de felaktiga föreställningarna om hur staten ska agera i kraftig konjunkturnedgång har även påverkat det svenska tänkandet om ekonomisk politik. I valrörelsen spelade Anders Borg framgångsrikt på underskottskräcken.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros hade att välja mellan två onda ting: Antingen acceptera Borgs felaktiga kamrerstänkande eller ta strid om underskotten och plädera för en mer efterfrågestimulerande och jobbskapande linje.
Avgörandet var inte lätt, det fanns risker på båda håll.

Östros och Socialdemokraterna valde att i stort sett köpa Borgs budgetupplägg. Därmed slapp de strid om underskotten i valrörelsen, en strid som de sannlikt haft svårt att klara mot den populäre och populistiske finansministern.
Samtidigt förlorade de möjligheten att driva en sammanhängande och trovärdig ekonomisk politik (som dessutom hade haft stöd av Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet).
På längre sikt hade ett sådant vägval också gjort det lättare att formulera politiken för framtiden.

Idag står Socialdemokratin med en osammanhängande ekonomisk politik och en alldeles för fyrkantig syn på de offentliga finanserna.
Det måste till en nyorientering och omprövning av den ekonomiska politiken.
Annars tvingas Socialdemokraterna föra ytterligare en valrörelse i skuggan av Anders Borg.