Man kan tycka mycket om högerpartiernas misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson (S) och tisdagens omröstning i riksdagen.
En slutsats är att den borde leda till en översyn av hur misstroendevotumet används.
Sverige fick sin nuvarande regeringsform 1974. Under perioden 1974-2014 (alltså 40 långa år) skedde det misstroendeomröstningar i riksdagen bara vid fem tillfällen. Det hände således i genomsnitt vart åttonde år eller ungefär varannan mandatperiod.
Under de senaste åtta åren har det emellertid skett misstroendeomröstningar vid hela åtta olika tillfällen i riksdagen!
Kort sagt: Det har gått inflation i att använda misstroendevapnet – riksdagens absolut skarpaste verktyg mot regeringen.
Förr var det något som användes sparsamt och varsamt. Nu plockas det fram ur byrålådan i princip varje år.
Det borde föranleda ett visst mått av eftertanke och besinning i hela det politiska systemet, hos samtliga partier från höger till vänster.
Grundlagsfäderrnas tanke var inte att misstroendeförklaringar skulle användas på det här sättet, i tid och otid.
En lösning på problemet kan vara att bara tillåta konstruktiva misstroendeförklaringar – som i exempelvis Tyskland, Spanien och Belgien.
"Konstruktiv misstroendeförklaring bygger på en enkel idé. Visst, en majoritet av riksdagen ska kunna tvinga en regering att avgå. Men då måste de partier som röstar för misstroende också själva vara beredda att omedelbart ta över regeringsmakten. Annars riskerar landet att inte kunna styras. Politik är inte bara att vara emot. Med konstruktivt misstroendevotum tvingas partierna också visa vad de är för", skrev statsvetaren Olof Petersson i Dagens Nyheter 19 juni 2021.
Den så kallade Lindbeckskommissionen var för övrigt inne på exakt samma spår redan 1992.
”Renodla parlamentarismens princip. Stärk regeringens ställning. Inför konstruktivt misstroendevotum: Regeringen sitter kvar så länge en ny regering inte kan bildas”, löd punkt 92 bland kommissionens sammanlagt 113 förslag.
Det är en gåta att regering och riksdag inte tog tillfället att genomföra en sådan förändring då.
Men antagligen tyckte dåtidens politiker att det funkade ganska bra som det var. Misstroendeomröstningar var ju trots allt något exceptionellt och ovanligt i riksdagen under 1970-, 1980- och 1990-talen.
Det senaste decenniet har dock visat bristerna i den nuvarande ordningen.
Misstroendevotum har blivit ett verktyg för populister och missnöjespolitiker – inte för konstruktivt parlamentariskt arbete.