Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk kommentator i radio-Ekot, har låtit docent Johan Hellström uppdatera sina beräkningar om de längsta regeringsbildningarna.
”Om riksdagen lyckas välja en statsminister den 16 januari som talmannen vill så blir detta ändå en av de längsta regeringsbildningarna i Västeuropa under 2000-talet. Närmare bestämt plats 7. 129 dagar”, konstaterar Furtenbach i ett Twitterinlägg.
Det är en intressant iakttagelse.
När vi började tala om den utdragna regeringsbildningen efter höstens val i Sverige konstaterade många, inklusive undertecknad, att sådana långa processer inte är ovanliga i andra länder.
Nu har emellertid Sverige, för länge sedan, passerat det normala även för andra europeiska länder.
Själv trodde jag att regeringsfrågan skulle vara löst innan 12 december när riksdagen röstade om statsbudgeten. Det hade känts rimligt att en ny regering varit på plats och kunnat sätta sin färg på budgeten för 2019.
Men nu blev det inte så. Istället röstade riksdagen fram en KD- och M-reservation – och nu ska en rödgrön övergångsregering administrera innehållet i denna högerbudget.
Det är en bisarr situation. Till exempel ska Ylva Johansson (S), arbetsmarknadsminister i övergångsregeringen, nu hantera alla drakoniska besparingar i arbetsmarknadspolitiken (skrotandet av extratjänster, beredskapsarbeten, naturnära jobb och annat som KD, M och SD pressade igenom i riksdagen).
Viktiga arbetsmarknadsreformer som Johansson själv förverkligat får hon nu montera ned.
En ny regering kan givetvis lägga en ändringsbudget så fort den tillträtt.
Men en del av reformutrymmet kommer att vara uppätet (i form av stora skattelättnader), vilket begränsar handlingsfriheten för den nya regeringen. Saker och ting blir svårare.
Ännu värre blir det om riksdagen inte lyckas välja en ny statsminister 16 eller 23 januari, som talmannen pekat ut som datum för den fjärde och sista statsministeromröstningen.
Då blir det automatiskt extraval inom tre månader, det vill säga senast påsksöndagen 21 april.
Sedan ska en ny riksdag tillträda och regeringsbildningsprocessen börja om från ruta 1 igen ...
Osäkerheten riskerar alltså att bestå under mycket lång tid.
Jag har aktat mig för att använda ord som ”kaos” och ”röra” när jag skrivit om den utdragna regeringsbildningen under hösten.
För det första är processen ordentligt reglerad i grundlagen.
För det andra får man ha respekt att det kan ta tid för partier att ompröva gamla samarbetsformer och positioner.
12 december passerades emellertid en gräns för mig. Tre månader efter valet borde alla partier ha förstått det nya läget och att det kräver nya samarbetsmönster – i synnerhet när valresultatet blev lika otydligt som opinionsundersökningarna antytt i flera år.
Men uppenbarligen har den insikten ännu inte sjunkit in hos vissa partier.
Det innebär att regeringsbildningen i Sverige 2018-2019 nu sticker ut även i ett internationellt perspektiv.
Det är inget hedrande resultat för det politiska systemet i Sverige.